Sunday, February 5, 2017

Predikan fjärde söndagen efter trettondagen

Matt 14:22-33
den 29 januari 2017, Sävträsk kapell & Lappträsk kyrka

Som bäst pågår europa mästerskap i konståkning i Ostrava i Tjeckien. Jag själv förstår inte särskilt mycket av hur det fungerar. Men min fru är rätt så insatt och kan analysera minsta lilla rörelse. Hur skrindskon ibland lutar lite fel mot isen och ett hopp misslyckas eller hur någon viss tvist på en rörelse kommer att ge många extra poäng. Men det jag har observerat i alla de tävlingar jag bänkidrottat mig igenom tillsammans med min fru är hur viktigt det är i konståkningen att ha huvudet med – vara koncentrerad till hundra. Det här gäller ju såklart i alla idrottsgrenar och i mycket av allt det vi gör i vardagen.

Två konståkare kan vara precis lika bra på att skrinna, hoppa och göra piruetter. Men den ena vinner eftersom hon varit psykologiskt överlägsen. Hon har i sitt sinne visualiserat varje hopp och tvingar sin kropp genom tanken att ge några procent mer som får henne att vinna över den andra.

Evangeliet idag handlar om något liknande. Om tvivel och tro, det är ju just det som det handlar om i idrotten. Att tro på sig själv och sitt utförande eller låta en gnutta tvivel smyga sig in. Lärjungarna har sett vad denne enkla snickare från Nasaret har gjort och kan göra. Men ändå låter de tviveln smya sig in i deras sinnen och de tappar tilliten. De glömmer vilken trofasthet Jesus har. Vi kan lida många olika typer av nöd, rent fysiskt på grund av de omständigheter som råder, arbetslöshet t.ex. eller kroppsligen på grund av sjukdom. Men vi kan också lida andlig nöd.

Den andliga nöden kallas ibland för att vara bildligt vara i en öken. Allt är torrt, öde och tomt. Vi kanske har lättare att visualisera känslan genom att fantisera oss hur det kändes om vi gått alltför långt ut på isen om vinter. Sedan har ett dis smugit sig på oss och vi har tappat riktningen. Vi vet inte var vi är, åt vilket håll hem eller något annat är. Kylan och ensamheten kommer över oss. Allt är öde och tomt. Tivlet stiger inom oss. Andlig nöd handlar om att uppleva att Gud är långt bort ifrån oss. Bönen smakar trä, Bibeln orkar vi inte ta upp och läsa och till kyrkan orkar vi minsann inte släpa oss.

Lärjungarna som alltså var yrkesfiskare och sjömän. De kände sjön innan och utan. De visste att det nästan utan förvarning kunde blåsa upp till storm på grund av de höga bergen omkring och den brännheta solen som värmde upp marken, men vattnet som förblev kallt på grund av sjöns djup. Ut på den säger Jesus att de ska ro mitt i natten. Petrus, den främsta av lärjungarna, är den som verkar vara mest rädd. Han vars namn betyder klippan.

Det måste ha känts som om Jesus hade övergivit honom och de andra lärjungarna. Högst antagligen trodde han i sin rädsla att slutet hade kommit. Rädslan förblindar honom till den grad att han inte känner igen Jesus. Han har helt glömt bort allt det förunderliga som denna man gjort. Han vet inte vad som händer och tror att det är ett spöka som kommer gående. Ärligt sagt så skulle jag också ha gjort det. Men då Jesus kommer närmare och stiger in i båten är allt bra. Både stormen på sjön och stormen i lärjungarnas hjärtan är stillade.

Petrus trogen sitt vanliga jag öppnar munnen innan han tänkt sig för och vill stiga ut på vatten ytan tillsammans med Jesus. Men så smyger tivlet på honom igen och han glömmer bort Jesus som står bredvid honom. Den andliga nöden, rädslan och känslan av övergivenhet är där igen. Han ser bara djupet som finns nedanför hans fötter. Kanske hade det varit lättare att tro då sjön varit frusen.

Hur ofta är det inte likadant med oss? Det stormar runt omkring oss, det är hektiskt och omständigheterna är inte på vår sida. Fastän vi innerst inne vet att vi klarar det, precis som konståkaren vet att hon klarar av sitt program, men så kryper nöden och tvivlet in i hjärtat och sinnet och allt går åt skogen.
Vi glömmer bort Gud, allt det goda Han har gjort för oss och alla de löften han har gett oss. Vi är så förblindade av vår rädsla och nöd att vi bara ser spöken omkring oss och ser inte att det är Guds godhet och försyn som omringar oss. Gud är med oss och närmare än vi tror.

Otaliga kristna berättar och vittnar om hur de kunna leva genom livets allra svåraste tider tack vare Gud och hans kraft som burit dem genom förbönen. Också om dem som inte klarat sig och gått bort på grund av någon sjukdom eller kanske förföljelse vittnar om att Gud varit där mitt i deras storm. Trots stormen, allt det som är elände omkring dem har de kunnat gå över vågorna med ögonen fästa på Jesus.

Vi ber:
Jesus kom in, rena mitt sinn, kom in i mitt hjärta Jesus. Kom in bo kvar, min styrka var. Amen.

No comments:

Post a Comment