Sunday, February 5, 2017

Predikan: Kyndelsmässodagen

Luk 2:22-33
Borgå domkyrka, den 5 februari 2017


Mammas köttbullar. Mammas köttbullar är de bästa köttbullarna som finns. Ikeas köttbullar och michelin kockar släng er i väggen. Mammas köttbullar är bäst. Jag tror vi är flera här som kan instämma i det här allmängiltiga och universella påståendet. Det är alltid mammas köttbullar som är bäst. Det har kanske inte egentligen så mycket att göra med hur gastronomiskt lyckade bullarna är, utan deras överlägsenhet består av flera olika faktorer. Det handlar om att det är just mammas köttbullar, det finns en förväntan som grundar sig i alla de minnen och doften från yngre år. Då vi blev välsignade och belönta med köttbullar och spagetti istället för något överhälsosamt som kållåda eller vad det nu kunde vara. När vi sätter tänderna i köttbullarna så sammanblandas alla dessa minnen och förväntningen i den goda smaken och gemenskapen vi förhoppningsvis har där vid mammas matbord. En förväntan som gått i uppfyllelse på flera olika plan.

Vi kunde säga att då vi får inbjudan till middag med mammas köttbullar får vi höra ett glädjebudskap och ser ljuset. Men middagen är först om en vecka och det rus som så bevattnat smaklökarna börjar avta och vi känner oss nästan vara i mörker. Kanske köttbullar inte är så goda som vi kommer ihåg? Men så är dagen kommen och smaken av köttbullarna triumferar över allt tvivel.

Nu då jag har er uppmärksakhet och satt en kurrande känsla i magen så kan vi vända blicken till dagens evangelium och tema. Symeon går nämligen igenom en likadan process eller rörelse som vi går igenom med mammas köttbullar. Han har en gång för länge sedan fått höra att han ska få se Guds räddning komma, messias som är svaret på alla profetior och all längtan. Och sedan efter en mycket lång väntan får han se detta löfte gå i uppfyllelse. Analogin kanske haltar lite, men det är som att få höra att man ska få äta en mammas köttbulle i kvadrat efter en mycket lång väntan. Symeon har väntat länge. Mycket länge. Nästan hela sitt liv.

Egentligen hade Josef och Maria inte behövt föra det lilla barnet till templet. Moselag krävde att alla förstfödda barn och djurungar skulle räknas som Guds egendom. Men man kunde betala sig ur denna plikt till vilken präst var som helst i landet. Men Maria och Josef hade en speciell kärlek till templet och begav sig därför dit. Det var som om de blivit styrda av någonting. Där i templet får de möta den gamle mannen Symeon, som anden vilade över. Ett tecken på att en ny tid hade börjat. Det unga paret hade vandrat till fots från Betlehem till Jerusalem. De kände templet och visste vart de skulle gå. In genom Nikanoporten in på kvinnornas förgård med sina pelarrader och offerbössor. Framför sig hade de trappan som ledde till nästa port och den inre förgården. Här möter de Symeon.

Symeon som är fylld av heliga ande känner genast igen barnet som messias – den smorde som ska uppfylla löftena om räddning och Guds rike. ”Nu får din tjänare gå hem i frid” är de ord en trogen tjänare eller soldat fick höra av sin chef eller befälhavare när uppdraget var slutfört eller tjänare blev löst från sin tjänst och gå i pension för att vila och koppla av. Här i det lilla barnet ser Symeon att allt gott nu kommer och Gud verkligen bryr sig om honom och sitt folk. ”I frid kan han gå hem” hans uppdrag är utfört.

Under sin långa väntan måste tvivlet och otron ha krypit sig på honom. Kanske det inte finns någon Gud och den profetia och löfte han fått var bara något fantiserade i sitt huvud. Hur ofta är vi inte samma situation? Gud känns långt borta, bönen smakar trä och bibelns pärmar är som fastlimmade i varandra och gudstjänsten en tråkig relik från medeltiden. Vi tvivlar på allt och alla. Men där i mörkret tvingas vi möta oss själva och vårt eget mörker. Vi konfronteras med den del av oss själva vi inte gillar och gärna skulle glömma och helt radera ur oss själva. Men där i mörkret kan det sanna gudsmötet äga rum. Där i otron kan vi lämna över all vår börda till Gud. Jesus säger: ”Gå in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som finns i det fördolda.” Där vi är ensamma och inte längre tänker på andra sker det någonting fint men ofta rätt jobbbigt.

Kyndelsmässodagen plockar också upp detta tema. Idag avslutar vi på allvar att fira ljuset i kyrkoåret. Julen – Jesu födelse – ljusets fest är över. Vi går in i mörker och fasta. Under fastan får vi öva oss i att möta oss själva och vårt eget mörker. Fastan och mörkret går sedan över i den största festen i hela kyrkoåret: påsken. Livet har vunnit över döden och ljuset har vunnit över mörkret.

Denna rörelse från ”ljus till mörker och från mörker till ljus” är det många kristna som berättar om. Bland de mer kända lär var ”Själens dunkla natt” och Luthers tornupplevelse. Ingen lätt process, en process som ser olika ut för oss alla. Det är som att få inbjudan till middagen med mammas köttbullar. Alla dofter, smaker och minnen väller över oss. Men så går det någon dag och vi tvivlar på att köttbullarna verkligen är så goda. Kanske vi faller för frestelsen och smakar på restaurangens köttbullar. Men så kommer dagen då vi får smaka mammas goda köttbullar och vet att de är bäst. Vi kan vara till ros. Nu haltar den här analogin, men jag tror den fångar något av denna rörelse pch process från ljus till mörker till ljus. Från köttbullar till väntan och tvivel till de bästa köttbullarna.


Symeon såg först ljuset i löftet om messias skulle komma, men var tvungen att möta mörkret i den långa väntan. Men så en dag får han möte det lilla barnet i templet. Friden sänker sig över honom och ljuset lyser för honom. Ljuset och julen är förbi, vi börjar förbereda oss för fastan och torkan. På att möta oss själva i vår egen kammare. Tills vi får stämma in i lovsången till den uppståndne och livet. Och fira fastans slut och att ljuset har kommit till världen. Kanske kan köttbullarna vid mammas bord få påminna oss om det och ljuset i påskens mysterium?  

Predikan fjärde söndagen efter trettondagen

Matt 14:22-33
den 29 januari 2017, Sävträsk kapell & Lappträsk kyrka

Som bäst pågår europa mästerskap i konståkning i Ostrava i Tjeckien. Jag själv förstår inte särskilt mycket av hur det fungerar. Men min fru är rätt så insatt och kan analysera minsta lilla rörelse. Hur skrindskon ibland lutar lite fel mot isen och ett hopp misslyckas eller hur någon viss tvist på en rörelse kommer att ge många extra poäng. Men det jag har observerat i alla de tävlingar jag bänkidrottat mig igenom tillsammans med min fru är hur viktigt det är i konståkningen att ha huvudet med – vara koncentrerad till hundra. Det här gäller ju såklart i alla idrottsgrenar och i mycket av allt det vi gör i vardagen.

Två konståkare kan vara precis lika bra på att skrinna, hoppa och göra piruetter. Men den ena vinner eftersom hon varit psykologiskt överlägsen. Hon har i sitt sinne visualiserat varje hopp och tvingar sin kropp genom tanken att ge några procent mer som får henne att vinna över den andra.

Evangeliet idag handlar om något liknande. Om tvivel och tro, det är ju just det som det handlar om i idrotten. Att tro på sig själv och sitt utförande eller låta en gnutta tvivel smyga sig in. Lärjungarna har sett vad denne enkla snickare från Nasaret har gjort och kan göra. Men ändå låter de tviveln smya sig in i deras sinnen och de tappar tilliten. De glömmer vilken trofasthet Jesus har. Vi kan lida många olika typer av nöd, rent fysiskt på grund av de omständigheter som råder, arbetslöshet t.ex. eller kroppsligen på grund av sjukdom. Men vi kan också lida andlig nöd.

Den andliga nöden kallas ibland för att vara bildligt vara i en öken. Allt är torrt, öde och tomt. Vi kanske har lättare att visualisera känslan genom att fantisera oss hur det kändes om vi gått alltför långt ut på isen om vinter. Sedan har ett dis smugit sig på oss och vi har tappat riktningen. Vi vet inte var vi är, åt vilket håll hem eller något annat är. Kylan och ensamheten kommer över oss. Allt är öde och tomt. Tivlet stiger inom oss. Andlig nöd handlar om att uppleva att Gud är långt bort ifrån oss. Bönen smakar trä, Bibeln orkar vi inte ta upp och läsa och till kyrkan orkar vi minsann inte släpa oss.

Lärjungarna som alltså var yrkesfiskare och sjömän. De kände sjön innan och utan. De visste att det nästan utan förvarning kunde blåsa upp till storm på grund av de höga bergen omkring och den brännheta solen som värmde upp marken, men vattnet som förblev kallt på grund av sjöns djup. Ut på den säger Jesus att de ska ro mitt i natten. Petrus, den främsta av lärjungarna, är den som verkar vara mest rädd. Han vars namn betyder klippan.

Det måste ha känts som om Jesus hade övergivit honom och de andra lärjungarna. Högst antagligen trodde han i sin rädsla att slutet hade kommit. Rädslan förblindar honom till den grad att han inte känner igen Jesus. Han har helt glömt bort allt det förunderliga som denna man gjort. Han vet inte vad som händer och tror att det är ett spöka som kommer gående. Ärligt sagt så skulle jag också ha gjort det. Men då Jesus kommer närmare och stiger in i båten är allt bra. Både stormen på sjön och stormen i lärjungarnas hjärtan är stillade.

Petrus trogen sitt vanliga jag öppnar munnen innan han tänkt sig för och vill stiga ut på vatten ytan tillsammans med Jesus. Men så smyger tivlet på honom igen och han glömmer bort Jesus som står bredvid honom. Den andliga nöden, rädslan och känslan av övergivenhet är där igen. Han ser bara djupet som finns nedanför hans fötter. Kanske hade det varit lättare att tro då sjön varit frusen.

Hur ofta är det inte likadant med oss? Det stormar runt omkring oss, det är hektiskt och omständigheterna är inte på vår sida. Fastän vi innerst inne vet att vi klarar det, precis som konståkaren vet att hon klarar av sitt program, men så kryper nöden och tvivlet in i hjärtat och sinnet och allt går åt skogen.
Vi glömmer bort Gud, allt det goda Han har gjort för oss och alla de löften han har gett oss. Vi är så förblindade av vår rädsla och nöd att vi bara ser spöken omkring oss och ser inte att det är Guds godhet och försyn som omringar oss. Gud är med oss och närmare än vi tror.

Otaliga kristna berättar och vittnar om hur de kunna leva genom livets allra svåraste tider tack vare Gud och hans kraft som burit dem genom förbönen. Också om dem som inte klarat sig och gått bort på grund av någon sjukdom eller kanske förföljelse vittnar om att Gud varit där mitt i deras storm. Trots stormen, allt det som är elände omkring dem har de kunnat gå över vågorna med ögonen fästa på Jesus.

Vi ber:
Jesus kom in, rena mitt sinn, kom in i mitt hjärta Jesus. Kom in bo kvar, min styrka var. Amen.