Sunday, January 8, 2017

Predikan: Trettondagen

Predikan Trettondagen, andra årgången
Borgå domkyrka 6.1.2017, prästvigning

Invånarna i staden måtte ha varit förvånade över detta märkliga följe som närmade sig. Visst var de vana i Jerusalem att olika kungligheter, ekipager och annat löst folk rörde sig på de stora handelsvägarna. Men följet med österns stjärntydare eller de vise männen torde ha varit något speciellt och snäppet värre. Högst antagligen var de inte klädda i liknande kläder som andra rika i mellan östern och inte tre till antalet, som dockorna här nedanför predikstolen. Bibelntexten avslöjar inte så värst mycket om hurudana de var, men andra källor från samma tid berättar mer.

Stjärntydarna var från persien, dagens Iran alltså, på grekiska kallades de för magus – magiker. Kombinerar vi det här med bilden av en trollkarl i Sagan om ringen filmerna eller Dumbledore från Harry Potter så är vi rätt så nära verkligheten. Alltså en mer eller mindre skäggig och oerhört beläst man som hade som jobb att studera stjärnor och tecken. Beroende på hur stjärnor och himlakroppar förhöll sig till varandra skulle olika saker inträffa. De klädde sig i långa kåpor, antagligen lila till färgen och stora hattar med en lång spets. De var inte tre till antalet utan tio, men tre av dem var kungar. Följet de hade var inget litet, det var ungefär 1000 personer i det plus djur och bestar. Inte att undra på att hela staden blev lite orolig med en bunt främlingar i staden.

Frågan som väcks hos mig, eller snarare en förundran och beundran över att orsakerna till att dessa stjärntydare beger sig på sin resa och övertalar eller befaller detta enorma följe med på resan. Det är ju Gud som de åker för att träffa, men det är stjärnan som så att säga får dem att resa i väg. För oss idag kanske en stjärna känns obetydlig och liten, en liten prick på himlen. Men för dessa visa män var det tillräckligt för att övertyga dem om att nu inträffar något speciellt och stort i världshistorien. Dessa visa män kände till profeterna och skrifterna, de kunde stjärnkartor och sin matematik. För dem var stjärnan tillräckligt stor och betydelsefull.

Antagligen fanns det de som protesterade och tyckte att det var slöseri med tid, ork och resurser för att inte tala om pengar att åka iväg. Men det var viktigare än så.

Men hur är det med oss idag, har vi något sådant som är lika stort och viktigt eller lika övertygande så att vi skulle t.o.m. resa iväg långt bort och övertyga många av våra vänner och bekanta att göra likadant? Det känns som om vi lätt och utan att tänka oss för anmäler oss till tävlingar, delar allvarliga saker på sociala medier och sådär på ren finlandssvenska tar äkkilähtö till södern. Jag tror att Gud ännu idag är densamma som då, att han ännu också visar tecken som aktiverar oss och berör oss på djupet. Tecken som för andra verkar små och obetydliga. Tecken som andra tycker att är töntiga och får dem att protestera. Men tecken som betyder för oss mer än så, eftersom vi vet att det är Gud själv som har visat sig för oss. Gud själv som har kommit till oss, en gång som ett litet barn i enkla förhållanden.

Gud kallar var och en av oss. Genom Bibelns ord får vi veta vem Han är och vad han redan har gjort. I bönen och sakramenten får vi uppleva Honom. Tillsammans med andra i församlingen får vi leva våra liv tillsammans med Honom, med Gud själv. Vissa människor har Gud kallat på ett speciellt sätt eller snarare till specifika uppgifter i kyrkan och församlingen. Till att vara herdar och apostlar. Uppgifter som det inte går att utföra om inte Gud själv visat sig på ett sätt som är lika övertygande som stjärnan för de vise männen.

Likt de vise männen är vi på väg. Vi är på  väg genom livet mot evigheten. Gud är här och nu. Gud är med oss. Amen.

No comments:

Post a Comment