Sunday, January 8, 2017

Predikan: julottan (juldagens morgon)

S:t Mikaels kyrka den 25 december 2016, televisering

Julottan går att se på Yle Areenan, predikan börjar vid ca 25:30. Titta här.


En mörk höstkväll utspelar sig en dramatisk scen. Händelsen skakar om världsordningen, hela kosmos som vi känner den. Det okända och annorlunda, det vi kallar transcendent och mysterium, har blivit känt och närvarande, immanent och förståeligt.

Gud som var långt borta och allt det människan inte var, har nu kommit nära och själv blivit människa. Idag firar vi denna händelse, en födelsedagsfest! Vi läser om och minns alla de personer som var inblandade i händelsen. Änglar, herdar, österns visa män, det unga paret Josef och Maria och deras släktingar och med dem hela staden Betlehem.

Maria och Josef var enkla och vanliga människor. Josef en ung man som ville göra vad som var rätt. Han var en vanlig donare, som nog bara ville försörja sin familj. Men nu har den stora kärleken i hans liv gått och blivit gravid. Han vet inte hur han ska klara av smärtan och sorgen. Han försöker sköta det hela i stillhet så ingen skulle behöva skämmas. Men så möter Gud honom i drömmen och förklarar hur det står till. Han förstår nog inte riktigt, men vad ska man göra då Gud själv talar till en? Och dessutom gör en stum på kuppen.

Maria, en vanlig tjej som vi kunde träffa här på torget eller vid godishyllan i Sale. Hon fick vara med om något ovanligt. Något unikt. Hon fick besök som få har fått. En mäktig ängel, en budbärare från Gud berättar för henne att hon ska få en pojke, en pojke som inte är Josefs, utan Gud själv.

Hon födde sitt lilla pojkbarn medan hon och hennes familj var på resa. Staden är proppfull med människor, allas gästrum är fyllda och invånarna hade det svårt erbjuda husrum och fullgöra sina plikt åt sina släktingar som var på besök. Därför hade också Maria och Josef släktingar gjort rum för dem i husets nedre del där djuren brukade sova  om natten. Där föder Maria sitt barn. Barnet fick ligga i djurens matskål. Barnet hon inte förstod så mycket om. Barnet som var speciellt och annorlunda, men ändå som vilket annat pojkbarn som helst. Men ändå så speciellt att det utan förvarning klampar in en massa herdar i rummet. De säger att en ängel visat sig för dem och uppmanat dem att komma för att vörda barnet.

Man kan undra i vilket skede Maria tyckte att måttet var rågat med änglar, märkligheter och främmande  karlar i rummet precis efter förlossningen.

Kanske minns hon ändå drömmen hon hade ett år sedan. Ängeln som stod där framför henne. “Var hälsad, du högt benådade!” Du ska få en pojke som ska rädda hela världen. Nu förstår hon, men begriper ändå inte riktigt. Är det här barnet verkligen Gud? Han som bara prästerna talar om på de stora högtiderna. Det här lilla knyttet, som dessutom har något fuffens på gång i blöjan.

Gud har blivit som vi, en av oss. En människa som andas samma luft, som känner sig glad, som känner morkkis, blir snål på pizza och arg när wifin stärvar.

Gud har verkligen blivit en av oss. Han gick, han diskuterade och han pratade med människorna i det antika mellan östern. Och han talar till oss idag genom orden skrivna i den heliga skrift.

Maria är den människa som har fått uppleva honom på ett särskilt sätt, så som ingen annan har. Hon får lära känna honom redan innan födseln, alla sparkar och rörelser. Hon ser honom växa upp och får vara med i mycket av det han gör. Hon är med Jesus vid hans sista stund. Vilket privilegium och vilken smärta!

Vid krubban kan man inget annat än bli stilla och förundras att Gud kan handla på det sätt som han gör. Han tillåter sig själv att födas och växa upp genom en ung kvinna. Han kunde ju kommit med buller och eld, låtit hela himlen flamma upp och befallt härar av änglar att gå framför honom. Men han väljer ett annat sätt. Han kommer i stillhet. Hade vi lyssnat till en Gud som kommer i härlighet med makt? Hade vi trott på frälsning från en Gud som kommer med eld och vapen?
Herdarna, de med det minst åtråvärda yrket på den tiden, kommer för att hylla den nyfödda kungen. För att hylla Gud själv, eftersom de sett att bataljoner av änglar intagit positioner omkring staden för att skydda den och lovsjunga Gud.

Historien om Gud som blir människa började redan i paradiset. Människan valde att gå en annan väg och leva ett annat liv än Gud ville. Separationen mellan Gud och människan fick långtgående följder. Men redan från den stunden lovade Gud människan att återupprätta relationen. Det måste ske på ett sätt som människan förstår. Genom något som är bekant och känt. Profeterna talade om det och förutspådde hela Jesu liv. Nu gick allting I uppfyllelse!

Jesus kom för att befria folket från sina synder. Judarna väntade på en Messias, en frälsare, som skulle komma med politisk och vapen makt för att befria dem från förtryck och fiender. Men redan innan Jesus liv har börjat avslöjas hans verkliga uppdrag. Nederlaget på korset är en annan slags seger. En seger som gäller oss alla.

Han kom inte för att vara en kung, omringad av dyrbarheter och vapen. Han kom för att vara nära oss. Gud kommer som en människa, som ett oskyldigt barn i behov av en moder för näring, skydd och värme. En människa beroende av allt det som vi också

Gud har blivit människa, en av oss, en vi känner, en som känner oss. Hans budskap var enkelt, men ett budskap som berör oss ända in i själen. Gud har kommit för oss, han vill återuppta kontakten, börja leva ett liv tillsammans med oss. Han har förberett allt för oss, det är bara att tacka och ta emot. Börja vandra sida vid sida. Han som kom för att visa oss vem Gud är. En Gud som verkar genom vanliga människor. En Gud som låter oss vara Hans fötter och händer. En Gud som ger oss en gåva som inte är mjuk, hård eller skramlar. En gåva som är evig.

Idag firar och minns vi denna händelse. Det är en gåva till oss. Ett paket som innehåller något evigt. Redan ikväll får vi börja använda den gåvan. Ta emot Kristus i våra hjärtan och låta hans ande flöda över i oss.

Det är julens mysterium. Det okända har blivit känt. Gud har blivit människa, för oss. Så att vi skulle kunna komma till Gud

No comments:

Post a Comment