Sunday, March 12, 2017

Pastorn funderar: Pilgrimsvandring med Pastor Mari

I det här avsnittet av Pastorn funderar så intervjuar jag Pastor Mari om hennes pilgrimsvandring hon snart ska bege sig på.


Sunday, February 5, 2017

Predikan: Kyndelsmässodagen

Luk 2:22-33
Borgå domkyrka, den 5 februari 2017


Mammas köttbullar. Mammas köttbullar är de bästa köttbullarna som finns. Ikeas köttbullar och michelin kockar släng er i väggen. Mammas köttbullar är bäst. Jag tror vi är flera här som kan instämma i det här allmängiltiga och universella påståendet. Det är alltid mammas köttbullar som är bäst. Det har kanske inte egentligen så mycket att göra med hur gastronomiskt lyckade bullarna är, utan deras överlägsenhet består av flera olika faktorer. Det handlar om att det är just mammas köttbullar, det finns en förväntan som grundar sig i alla de minnen och doften från yngre år. Då vi blev välsignade och belönta med köttbullar och spagetti istället för något överhälsosamt som kållåda eller vad det nu kunde vara. När vi sätter tänderna i köttbullarna så sammanblandas alla dessa minnen och förväntningen i den goda smaken och gemenskapen vi förhoppningsvis har där vid mammas matbord. En förväntan som gått i uppfyllelse på flera olika plan.

Vi kunde säga att då vi får inbjudan till middag med mammas köttbullar får vi höra ett glädjebudskap och ser ljuset. Men middagen är först om en vecka och det rus som så bevattnat smaklökarna börjar avta och vi känner oss nästan vara i mörker. Kanske köttbullar inte är så goda som vi kommer ihåg? Men så är dagen kommen och smaken av köttbullarna triumferar över allt tvivel.

Nu då jag har er uppmärksakhet och satt en kurrande känsla i magen så kan vi vända blicken till dagens evangelium och tema. Symeon går nämligen igenom en likadan process eller rörelse som vi går igenom med mammas köttbullar. Han har en gång för länge sedan fått höra att han ska få se Guds räddning komma, messias som är svaret på alla profetior och all längtan. Och sedan efter en mycket lång väntan får han se detta löfte gå i uppfyllelse. Analogin kanske haltar lite, men det är som att få höra att man ska få äta en mammas köttbulle i kvadrat efter en mycket lång väntan. Symeon har väntat länge. Mycket länge. Nästan hela sitt liv.

Egentligen hade Josef och Maria inte behövt föra det lilla barnet till templet. Moselag krävde att alla förstfödda barn och djurungar skulle räknas som Guds egendom. Men man kunde betala sig ur denna plikt till vilken präst var som helst i landet. Men Maria och Josef hade en speciell kärlek till templet och begav sig därför dit. Det var som om de blivit styrda av någonting. Där i templet får de möta den gamle mannen Symeon, som anden vilade över. Ett tecken på att en ny tid hade börjat. Det unga paret hade vandrat till fots från Betlehem till Jerusalem. De kände templet och visste vart de skulle gå. In genom Nikanoporten in på kvinnornas förgård med sina pelarrader och offerbössor. Framför sig hade de trappan som ledde till nästa port och den inre förgården. Här möter de Symeon.

Symeon som är fylld av heliga ande känner genast igen barnet som messias – den smorde som ska uppfylla löftena om räddning och Guds rike. ”Nu får din tjänare gå hem i frid” är de ord en trogen tjänare eller soldat fick höra av sin chef eller befälhavare när uppdraget var slutfört eller tjänare blev löst från sin tjänst och gå i pension för att vila och koppla av. Här i det lilla barnet ser Symeon att allt gott nu kommer och Gud verkligen bryr sig om honom och sitt folk. ”I frid kan han gå hem” hans uppdrag är utfört.

Under sin långa väntan måste tvivlet och otron ha krypit sig på honom. Kanske det inte finns någon Gud och den profetia och löfte han fått var bara något fantiserade i sitt huvud. Hur ofta är vi inte samma situation? Gud känns långt borta, bönen smakar trä och bibelns pärmar är som fastlimmade i varandra och gudstjänsten en tråkig relik från medeltiden. Vi tvivlar på allt och alla. Men där i mörkret tvingas vi möta oss själva och vårt eget mörker. Vi konfronteras med den del av oss själva vi inte gillar och gärna skulle glömma och helt radera ur oss själva. Men där i mörkret kan det sanna gudsmötet äga rum. Där i otron kan vi lämna över all vår börda till Gud. Jesus säger: ”Gå in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som finns i det fördolda.” Där vi är ensamma och inte längre tänker på andra sker det någonting fint men ofta rätt jobbbigt.

Kyndelsmässodagen plockar också upp detta tema. Idag avslutar vi på allvar att fira ljuset i kyrkoåret. Julen – Jesu födelse – ljusets fest är över. Vi går in i mörker och fasta. Under fastan får vi öva oss i att möta oss själva och vårt eget mörker. Fastan och mörkret går sedan över i den största festen i hela kyrkoåret: påsken. Livet har vunnit över döden och ljuset har vunnit över mörkret.

Denna rörelse från ”ljus till mörker och från mörker till ljus” är det många kristna som berättar om. Bland de mer kända lär var ”Själens dunkla natt” och Luthers tornupplevelse. Ingen lätt process, en process som ser olika ut för oss alla. Det är som att få inbjudan till middagen med mammas köttbullar. Alla dofter, smaker och minnen väller över oss. Men så går det någon dag och vi tvivlar på att köttbullarna verkligen är så goda. Kanske vi faller för frestelsen och smakar på restaurangens köttbullar. Men så kommer dagen då vi får smaka mammas goda köttbullar och vet att de är bäst. Vi kan vara till ros. Nu haltar den här analogin, men jag tror den fångar något av denna rörelse pch process från ljus till mörker till ljus. Från köttbullar till väntan och tvivel till de bästa köttbullarna.


Symeon såg först ljuset i löftet om messias skulle komma, men var tvungen att möta mörkret i den långa väntan. Men så en dag får han möte det lilla barnet i templet. Friden sänker sig över honom och ljuset lyser för honom. Ljuset och julen är förbi, vi börjar förbereda oss för fastan och torkan. På att möta oss själva i vår egen kammare. Tills vi får stämma in i lovsången till den uppståndne och livet. Och fira fastans slut och att ljuset har kommit till världen. Kanske kan köttbullarna vid mammas bord få påminna oss om det och ljuset i påskens mysterium?  

Predikan fjärde söndagen efter trettondagen

Matt 14:22-33
den 29 januari 2017, Sävträsk kapell & Lappträsk kyrka

Som bäst pågår europa mästerskap i konståkning i Ostrava i Tjeckien. Jag själv förstår inte särskilt mycket av hur det fungerar. Men min fru är rätt så insatt och kan analysera minsta lilla rörelse. Hur skrindskon ibland lutar lite fel mot isen och ett hopp misslyckas eller hur någon viss tvist på en rörelse kommer att ge många extra poäng. Men det jag har observerat i alla de tävlingar jag bänkidrottat mig igenom tillsammans med min fru är hur viktigt det är i konståkningen att ha huvudet med – vara koncentrerad till hundra. Det här gäller ju såklart i alla idrottsgrenar och i mycket av allt det vi gör i vardagen.

Två konståkare kan vara precis lika bra på att skrinna, hoppa och göra piruetter. Men den ena vinner eftersom hon varit psykologiskt överlägsen. Hon har i sitt sinne visualiserat varje hopp och tvingar sin kropp genom tanken att ge några procent mer som får henne att vinna över den andra.

Evangeliet idag handlar om något liknande. Om tvivel och tro, det är ju just det som det handlar om i idrotten. Att tro på sig själv och sitt utförande eller låta en gnutta tvivel smyga sig in. Lärjungarna har sett vad denne enkla snickare från Nasaret har gjort och kan göra. Men ändå låter de tviveln smya sig in i deras sinnen och de tappar tilliten. De glömmer vilken trofasthet Jesus har. Vi kan lida många olika typer av nöd, rent fysiskt på grund av de omständigheter som råder, arbetslöshet t.ex. eller kroppsligen på grund av sjukdom. Men vi kan också lida andlig nöd.

Den andliga nöden kallas ibland för att vara bildligt vara i en öken. Allt är torrt, öde och tomt. Vi kanske har lättare att visualisera känslan genom att fantisera oss hur det kändes om vi gått alltför långt ut på isen om vinter. Sedan har ett dis smugit sig på oss och vi har tappat riktningen. Vi vet inte var vi är, åt vilket håll hem eller något annat är. Kylan och ensamheten kommer över oss. Allt är öde och tomt. Tivlet stiger inom oss. Andlig nöd handlar om att uppleva att Gud är långt bort ifrån oss. Bönen smakar trä, Bibeln orkar vi inte ta upp och läsa och till kyrkan orkar vi minsann inte släpa oss.

Lärjungarna som alltså var yrkesfiskare och sjömän. De kände sjön innan och utan. De visste att det nästan utan förvarning kunde blåsa upp till storm på grund av de höga bergen omkring och den brännheta solen som värmde upp marken, men vattnet som förblev kallt på grund av sjöns djup. Ut på den säger Jesus att de ska ro mitt i natten. Petrus, den främsta av lärjungarna, är den som verkar vara mest rädd. Han vars namn betyder klippan.

Det måste ha känts som om Jesus hade övergivit honom och de andra lärjungarna. Högst antagligen trodde han i sin rädsla att slutet hade kommit. Rädslan förblindar honom till den grad att han inte känner igen Jesus. Han har helt glömt bort allt det förunderliga som denna man gjort. Han vet inte vad som händer och tror att det är ett spöka som kommer gående. Ärligt sagt så skulle jag också ha gjort det. Men då Jesus kommer närmare och stiger in i båten är allt bra. Både stormen på sjön och stormen i lärjungarnas hjärtan är stillade.

Petrus trogen sitt vanliga jag öppnar munnen innan han tänkt sig för och vill stiga ut på vatten ytan tillsammans med Jesus. Men så smyger tivlet på honom igen och han glömmer bort Jesus som står bredvid honom. Den andliga nöden, rädslan och känslan av övergivenhet är där igen. Han ser bara djupet som finns nedanför hans fötter. Kanske hade det varit lättare att tro då sjön varit frusen.

Hur ofta är det inte likadant med oss? Det stormar runt omkring oss, det är hektiskt och omständigheterna är inte på vår sida. Fastän vi innerst inne vet att vi klarar det, precis som konståkaren vet att hon klarar av sitt program, men så kryper nöden och tvivlet in i hjärtat och sinnet och allt går åt skogen.
Vi glömmer bort Gud, allt det goda Han har gjort för oss och alla de löften han har gett oss. Vi är så förblindade av vår rädsla och nöd att vi bara ser spöken omkring oss och ser inte att det är Guds godhet och försyn som omringar oss. Gud är med oss och närmare än vi tror.

Otaliga kristna berättar och vittnar om hur de kunna leva genom livets allra svåraste tider tack vare Gud och hans kraft som burit dem genom förbönen. Också om dem som inte klarat sig och gått bort på grund av någon sjukdom eller kanske förföljelse vittnar om att Gud varit där mitt i deras storm. Trots stormen, allt det som är elände omkring dem har de kunnat gå över vågorna med ögonen fästa på Jesus.

Vi ber:
Jesus kom in, rena mitt sinn, kom in i mitt hjärta Jesus. Kom in bo kvar, min styrka var. Amen.

Sunday, January 8, 2017

Predikan: Trettondagen

Predikan Trettondagen, andra årgången
Borgå domkyrka 6.1.2017, prästvigning

Invånarna i staden måtte ha varit förvånade över detta märkliga följe som närmade sig. Visst var de vana i Jerusalem att olika kungligheter, ekipager och annat löst folk rörde sig på de stora handelsvägarna. Men följet med österns stjärntydare eller de vise männen torde ha varit något speciellt och snäppet värre. Högst antagligen var de inte klädda i liknande kläder som andra rika i mellan östern och inte tre till antalet, som dockorna här nedanför predikstolen. Bibelntexten avslöjar inte så värst mycket om hurudana de var, men andra källor från samma tid berättar mer.

Stjärntydarna var från persien, dagens Iran alltså, på grekiska kallades de för magus – magiker. Kombinerar vi det här med bilden av en trollkarl i Sagan om ringen filmerna eller Dumbledore från Harry Potter så är vi rätt så nära verkligheten. Alltså en mer eller mindre skäggig och oerhört beläst man som hade som jobb att studera stjärnor och tecken. Beroende på hur stjärnor och himlakroppar förhöll sig till varandra skulle olika saker inträffa. De klädde sig i långa kåpor, antagligen lila till färgen och stora hattar med en lång spets. De var inte tre till antalet utan tio, men tre av dem var kungar. Följet de hade var inget litet, det var ungefär 1000 personer i det plus djur och bestar. Inte att undra på att hela staden blev lite orolig med en bunt främlingar i staden.

Frågan som väcks hos mig, eller snarare en förundran och beundran över att orsakerna till att dessa stjärntydare beger sig på sin resa och övertalar eller befaller detta enorma följe med på resan. Det är ju Gud som de åker för att träffa, men det är stjärnan som så att säga får dem att resa i väg. För oss idag kanske en stjärna känns obetydlig och liten, en liten prick på himlen. Men för dessa visa män var det tillräckligt för att övertyga dem om att nu inträffar något speciellt och stort i världshistorien. Dessa visa män kände till profeterna och skrifterna, de kunde stjärnkartor och sin matematik. För dem var stjärnan tillräckligt stor och betydelsefull.

Antagligen fanns det de som protesterade och tyckte att det var slöseri med tid, ork och resurser för att inte tala om pengar att åka iväg. Men det var viktigare än så.

Men hur är det med oss idag, har vi något sådant som är lika stort och viktigt eller lika övertygande så att vi skulle t.o.m. resa iväg långt bort och övertyga många av våra vänner och bekanta att göra likadant? Det känns som om vi lätt och utan att tänka oss för anmäler oss till tävlingar, delar allvarliga saker på sociala medier och sådär på ren finlandssvenska tar äkkilähtö till södern. Jag tror att Gud ännu idag är densamma som då, att han ännu också visar tecken som aktiverar oss och berör oss på djupet. Tecken som för andra verkar små och obetydliga. Tecken som andra tycker att är töntiga och får dem att protestera. Men tecken som betyder för oss mer än så, eftersom vi vet att det är Gud själv som har visat sig för oss. Gud själv som har kommit till oss, en gång som ett litet barn i enkla förhållanden.

Gud kallar var och en av oss. Genom Bibelns ord får vi veta vem Han är och vad han redan har gjort. I bönen och sakramenten får vi uppleva Honom. Tillsammans med andra i församlingen får vi leva våra liv tillsammans med Honom, med Gud själv. Vissa människor har Gud kallat på ett speciellt sätt eller snarare till specifika uppgifter i kyrkan och församlingen. Till att vara herdar och apostlar. Uppgifter som det inte går att utföra om inte Gud själv visat sig på ett sätt som är lika övertygande som stjärnan för de vise männen.

Likt de vise männen är vi på väg. Vi är på  väg genom livet mot evigheten. Gud är här och nu. Gud är med oss. Amen.

Predikan: julottan (juldagens morgon)

S:t Mikaels kyrka den 25 december 2016, televisering

Julottan går att se på Yle Areenan, predikan börjar vid ca 25:30. Titta här.


En mörk höstkväll utspelar sig en dramatisk scen. Händelsen skakar om världsordningen, hela kosmos som vi känner den. Det okända och annorlunda, det vi kallar transcendent och mysterium, har blivit känt och närvarande, immanent och förståeligt.

Gud som var långt borta och allt det människan inte var, har nu kommit nära och själv blivit människa. Idag firar vi denna händelse, en födelsedagsfest! Vi läser om och minns alla de personer som var inblandade i händelsen. Änglar, herdar, österns visa män, det unga paret Josef och Maria och deras släktingar och med dem hela staden Betlehem.

Maria och Josef var enkla och vanliga människor. Josef en ung man som ville göra vad som var rätt. Han var en vanlig donare, som nog bara ville försörja sin familj. Men nu har den stora kärleken i hans liv gått och blivit gravid. Han vet inte hur han ska klara av smärtan och sorgen. Han försöker sköta det hela i stillhet så ingen skulle behöva skämmas. Men så möter Gud honom i drömmen och förklarar hur det står till. Han förstår nog inte riktigt, men vad ska man göra då Gud själv talar till en? Och dessutom gör en stum på kuppen.

Maria, en vanlig tjej som vi kunde träffa här på torget eller vid godishyllan i Sale. Hon fick vara med om något ovanligt. Något unikt. Hon fick besök som få har fått. En mäktig ängel, en budbärare från Gud berättar för henne att hon ska få en pojke, en pojke som inte är Josefs, utan Gud själv.

Hon födde sitt lilla pojkbarn medan hon och hennes familj var på resa. Staden är proppfull med människor, allas gästrum är fyllda och invånarna hade det svårt erbjuda husrum och fullgöra sina plikt åt sina släktingar som var på besök. Därför hade också Maria och Josef släktingar gjort rum för dem i husets nedre del där djuren brukade sova  om natten. Där föder Maria sitt barn. Barnet fick ligga i djurens matskål. Barnet hon inte förstod så mycket om. Barnet som var speciellt och annorlunda, men ändå som vilket annat pojkbarn som helst. Men ändå så speciellt att det utan förvarning klampar in en massa herdar i rummet. De säger att en ängel visat sig för dem och uppmanat dem att komma för att vörda barnet.

Man kan undra i vilket skede Maria tyckte att måttet var rågat med änglar, märkligheter och främmande  karlar i rummet precis efter förlossningen.

Kanske minns hon ändå drömmen hon hade ett år sedan. Ängeln som stod där framför henne. “Var hälsad, du högt benådade!” Du ska få en pojke som ska rädda hela världen. Nu förstår hon, men begriper ändå inte riktigt. Är det här barnet verkligen Gud? Han som bara prästerna talar om på de stora högtiderna. Det här lilla knyttet, som dessutom har något fuffens på gång i blöjan.

Gud har blivit som vi, en av oss. En människa som andas samma luft, som känner sig glad, som känner morkkis, blir snål på pizza och arg när wifin stärvar.

Gud har verkligen blivit en av oss. Han gick, han diskuterade och han pratade med människorna i det antika mellan östern. Och han talar till oss idag genom orden skrivna i den heliga skrift.

Maria är den människa som har fått uppleva honom på ett särskilt sätt, så som ingen annan har. Hon får lära känna honom redan innan födseln, alla sparkar och rörelser. Hon ser honom växa upp och får vara med i mycket av det han gör. Hon är med Jesus vid hans sista stund. Vilket privilegium och vilken smärta!

Vid krubban kan man inget annat än bli stilla och förundras att Gud kan handla på det sätt som han gör. Han tillåter sig själv att födas och växa upp genom en ung kvinna. Han kunde ju kommit med buller och eld, låtit hela himlen flamma upp och befallt härar av änglar att gå framför honom. Men han väljer ett annat sätt. Han kommer i stillhet. Hade vi lyssnat till en Gud som kommer i härlighet med makt? Hade vi trott på frälsning från en Gud som kommer med eld och vapen?
Herdarna, de med det minst åtråvärda yrket på den tiden, kommer för att hylla den nyfödda kungen. För att hylla Gud själv, eftersom de sett att bataljoner av änglar intagit positioner omkring staden för att skydda den och lovsjunga Gud.

Historien om Gud som blir människa började redan i paradiset. Människan valde att gå en annan väg och leva ett annat liv än Gud ville. Separationen mellan Gud och människan fick långtgående följder. Men redan från den stunden lovade Gud människan att återupprätta relationen. Det måste ske på ett sätt som människan förstår. Genom något som är bekant och känt. Profeterna talade om det och förutspådde hela Jesu liv. Nu gick allting I uppfyllelse!

Jesus kom för att befria folket från sina synder. Judarna väntade på en Messias, en frälsare, som skulle komma med politisk och vapen makt för att befria dem från förtryck och fiender. Men redan innan Jesus liv har börjat avslöjas hans verkliga uppdrag. Nederlaget på korset är en annan slags seger. En seger som gäller oss alla.

Han kom inte för att vara en kung, omringad av dyrbarheter och vapen. Han kom för att vara nära oss. Gud kommer som en människa, som ett oskyldigt barn i behov av en moder för näring, skydd och värme. En människa beroende av allt det som vi också

Gud har blivit människa, en av oss, en vi känner, en som känner oss. Hans budskap var enkelt, men ett budskap som berör oss ända in i själen. Gud har kommit för oss, han vill återuppta kontakten, börja leva ett liv tillsammans med oss. Han har förberett allt för oss, det är bara att tacka och ta emot. Börja vandra sida vid sida. Han som kom för att visa oss vem Gud är. En Gud som verkar genom vanliga människor. En Gud som låter oss vara Hans fötter och händer. En Gud som ger oss en gåva som inte är mjuk, hård eller skramlar. En gåva som är evig.

Idag firar och minns vi denna händelse. Det är en gåva till oss. Ett paket som innehåller något evigt. Redan ikväll får vi börja använda den gåvan. Ta emot Kristus i våra hjärtan och låta hans ande flöda över i oss.

Det är julens mysterium. Det okända har blivit känt. Gud har blivit människa, för oss. Så att vi skulle kunna komma till Gud