Saturday, November 19, 2016

Predikan 15. söndagen efter Pingst

Högmässa med konfirmation den 28 augusti 2016 i S:t Mikaels kyrka

Evangelium, Luk. 17:11-19
Under sin vandring mot Jerusalem följde Jesus gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.
De tio männen måste ha varit en skrämmande syn. På grund av sin sjukdom var de utestängda ur samhället och alla städer. Sjukdomen smittade lätt och det var bäst att hålla sig på långt avstånd från dem. Skulle man vågat sig närmare så hade man sett hur det på deras kroppar fanns svåra sår och utslag. Som om kroppen ställvis höll på att ruttna. Nästan som i någon zombie-film. Spetälska var en grym sjukdom. Sakta men säkert bröts kroppen sönder. På grund av smittorisken kan du bara umgås med andra som har insjuknat.

En av de sjuka använder de lite av kraft han har kvar för att ropa ut till Jesus, mannen som de hört så mycket om och som lär kunna hjälpa dem. Han är det enda hopp de har mot den obotliga sjukdomen. När han möter dem säger han bara att de ska gå visa sig för prästerna. De som kan ge tillåtelse för de sjuka att återvända till samhället om de tillfrisknat. De är tvungna att göra ett beslut i tro och tillit. De är fortfarande sjuka. Det är först på vägen mot prästerna som undret sker och de blir friska. De måste ha blivit överösta av känslor. De hade fått sina liv tillbaka, de kunde återvända till sina familjer och barn. De var inte längre utstötta och hatade. De var helt vanliga och normala.

Det är endast en av dem som i den stunden förstår att vara tacksam och som återvänder till Jesus för att tacka honom för att han gjort honom frisk.

Vi kan nog känna igen oss i hur de här männen reagerar och handlar. Spetälskan är näst intill utrotad ur världen och det är få av oss som drabbas av någon lika fruktansvärd sjukdom. Men på många sätt gör vi lika. Vi längtar och hoppas på olika saker. Kanske någon viktig händelse eller en resa, den där prylen vi beställt i nätbutiken, lönen eller semester. När dagen väl är där och vi får vad vi längtar efter blir vi så uppslukade av det att vi glömmer bort att vara tacksamma för det. Snabbt har vi vant oss vid det och den lilla hypen är över och vi söker efter nästa.

Tacksamhet kräver ofta en medveten handling, att vi väljer att vara tacksamma och inte bara säger ”tack” för att mamma säger så. Funderar vi efter så märker vi att det är rätt så mycket vi bara tar för givet utan att vara mer eller mindre tacksam för det. Utan att fundera på det låter vi vardagen passera med mat, hem, familj, vänner, jobb, hälsa, hobbyn, kläder och iPhonen vi kan fånga pokemons med. Ofta krävs det att vi fråntas det vi har för att vi ska inse hur bra vi har det och hur tacksamma vi borde vara. När avståndet till våra liv växer, växer också vår insikt över våra liv.

Det kan vara bra att medvetet öva sig i tacksamhet genom att söka sig bort från vardagen. Det kan kanske vara en fjällvandring, en segeltur eller att åka på läger. Under skriban har ni kära ungdomar övat er i att ta avstånd till vardagen och det självklara. Förutom att vi har funderat på livet, Gud och framtiden. Var ju ni tvungna att vara utan mycket som ni vanligtvis har hemma i vardagen. Det som kanske kändes mest var säkert telefonen och all elektronik som fick bli hemma.

Vår vardag avbryts också av olika högtider och fester. De är viktiga tillfällen för oss att stanna upp och relektera över allt det vi kan vara tacksamma för. Födelsedagsfesten över att vi igen har klarat ett år och blivit klokare. Avslutningsfesten för att vi klarat ett läsår till och får gå vidare. Igår firades   det på många håll avslutningsfest för sommaren, villa avslutning, venetiansk som det kallas. Idag firar vi konfirmation. Förutom att det är ett tillfälle för er att inför släkt, vänner och församling ta ett eget beslut. Är det också tillfälle för att tacka och påminnas om dopet. Om allt det Gud har gjort för oss.

Gud blev människa så att vi kan komma tilll Gud. Genom sin död på korset övervann han döden  och genom att uppstå öppnade han för oss vägen till Gud. Genom dopet blev det en del av era liv och idag genom ert ”ja” blir det konkret i era liv. Och med de orden har vi faktiskt kommit fram till den stund då ni får bekänna er till kyrkans tro och säga ”ja”. Varsågoda kom fram.

--------------

Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text

No comments:

Post a Comment