Sunday, June 26, 2016

Predikan Apostladagen

S:t Mikaels kyrka, den 26 juni 2016

Apostladagen som vi idag firar påminner oss om i första hand apostlarna Petrus och Johannes. I kyrkan anses de av många som de främsta av apostlarna. Petrus som kyrkoledaren och Johannes som teologen. I den katolska kyrkan minns man Petrus som den första biskopen i Rom, alltså den första påven. I den östliga kristenheten Johannes den av tre som får kallas Teolog med stort t. Efter honom är det en av de kappadokiska fäderna på 300-talet, Gregorios Teologen från Nazianos. Och Johannes den nya Teologen på 900-talet i Bysans. Men Johannes har alltid ansetts vara den främsta av dem tre.

Jesus kallade Petrus och Johannes till lärjungar och gjorde dem till apostlar. Ordet apostel betyder ungefär utsänd eller sändebud i grekiskan. Och med det avser man någon som går på Guds uppdrag. Gud kallar också oss till att vara apostlar, till att vara utsända som utstrålar evangeliet om Jesus. Den röda färgen i kyrkan idag påminner oss om två sidor av lärjungaskapet. Lärjungarna blev utrustade med helig Ande på pingsten. De som innan varit rädd och osäkra, fick mod och kraft av Anden. De gick ut i hela Jerusalem för att berätta om det som Gud gjort genom Jesus Kristus. I apostlagärningarna kan vi läsa att över 3000 kom till tro den dagen. Anden visade sig som eld och därav den röda färgen.

Den röda färgen påminner oss också om allvaret och faran i att vara lärjunge. Både Petrus och Johannes var tvungna att sätta livet till för sin tro. Deras dödsdag firas den 29 juni. Deras och andras blod finns med i den röda färgen. Under historien är det rätt många som fått lida på grund av sin tro och varit tvungna att betala det yttersta priset. Traditionellt har vi kallat dem martyrer – vittnen – eftersom de vittnat genom att ge sitt liv.

Men båda sidorna av den röda färgen känns nog för oss här i Finland idag som långt borta, i alla fall ytterligheterna med pingstundret och martyrdöden. Men vissa delar av båda är aktuella och viktiga också för oss. Idag på apostladagen lämpar det sig att tala om att vara trons vittnen.

Om vi tittar på hur församlingslivet beskrivs i nya testamentet märker vi att de är församlingar där människorna är väldigt nära varandra. Man är öppen om det vardagliga livet och också om det andliga. Samma princip eller grundtanke har funnits med i församlingarna ända sedan dess. En plats där man bryr sig om varandra, lever i kärlek till varandra eftersom Gud genom Jesus först givit sin kärlek. Men också som en plats där det är tryggt och bra att leva ut sin andlighet. En plats där det är tillåtet och gott att låta sig bli bemött av Gud och en plats för att få stöd i tron.

Här i de nordiska länderna har religion och kyrkan varit starka och viktiga. Men i takt med välfärdssamhällets segermarsch har andligheten allt mer förskjutits till det privata. Idag är den nästan mer privat än sysslorna i sängkammaren. Alltefter att det andliga blivit privat har också den religiösa läskunnigheten och förståelsen minskat. Det andliga har blivit obekant och nästan av något man ska vara lite försiktig med. Trots en positiv andlig trend på senare tid har en del av privatiserandet och rädslan också krupit in i församlingarna.

En privat andlighet och ett tysthållande är en församlings död. Hela församlingens grund idé är ju att det är människor på en och samma ort som tillsammans söker efter det gudomliga. Rädsla är den raka motsatsen till kärlek. För en församling och för kyrkan är det därför livsviktigt med martyrer – dem som vittnar om Gud och Jesus. Alltså det de första lärjungarna och apostlarna gjorde så frimodigt efter pingstundret. Paulus skriver i flera av sina brev till de olika församlingarna att de ska uppmuntra varandra, och uppbygga varandra med hymner, andliga sånger. Påminna varandra om vad Jesus har gjort för oss. Hur stor hans kärlek är.

Man har också sagt att församlingen och kyrkan lever genom och av martyrernas blod. Hur hemskt det än låter så finns det en viss sanning i det. Man kan bli styrkt av andras tro och trofasthet. Men det kan också gå till överdrift. Redan i den tidiga kyrkan fördömde biskoparna falskt martyrskap. Dem som med flit sökte efter att bli dödade för sin tro. Historien är också fylld av förfärliga exempel på händelser och sekter där maktlystna personer lurat människor i döden med tomma löften om andlig belöning. Närmaste exemplet oss torde vara daesh eller isis i Mellan-Östern. Skada eller plåga är inget vi blir uppmuntrade till i Bibeln. Men vi är desto mer påbjudna att stärka varandra i tron.

Jesus kallar också oss till att vara marytrer – till att vara vittnen – sådana som ger sitt liv. Inte så att vi skulle komma till skada eller dö. Men ge våra liv till Jesus. Låta oss bli bemötta av Honom och våga låta hans ande strömma igenom oss. För att kunna berätta, eller vittna, om något måste man ju ha upplevt det först. Upplevelser av församlingslivet men också gudsmöten. Genom upplevelserna blir vi styrkta, uppmuntrade och får både kraft och mod.

Varje söndag eller högtidsdag då vi firar mässa får vi dessutom på sätt och vis uppleva både påskundret och pingsten på nytt. Mässan är en avspegling av vårt kristna liv. Vi får komma inför Gud och lämna ifrån oss allt det som tynger oss, han möter oss med nåd, kärlek och kraft. I nattvardens mysterium får vi möta Jesus som både korsfäst och uppstånden. I gudstjänsten är det också ofta lättare att uppleva Guds närvaro än annars. Vi får ta emot av den heliga Anden som föder tro i oss. Från mässan får vi igen gå som utsända att med ny kraft leva med Gud i vår vardag.

--------------

Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text

No comments:

Post a Comment