Sunday, June 26, 2016

Predikan Midsommardagen/Johannes Döpares dag

S:t Mikaels kyrka den 25 juni 2016, 1. årgången

Skulle livet inte vara enkelt ifall vi bara kunde ta upp telefonen och ringa Gud. Där under samtalet skulle vi få veta vad han vill med oss och våra liv. Tyvärr eller som tur, hur man ser på saken, så finns det inget telefonnummer till Gud. Men Gud både hör och svarar oss ändå. I Bibeln stöter vi på speciella personer som fått i uppgift att vara språkrör för Gud. Vi kallar dem för profeter.

Profeterna i Gamla testamentet var ofta rätt så mäktiga män. Gud och folket hade utvalt dem till att vara ett slags kontaktperson eller länk mellan Gud och människorna. Som ett tecken på detta hade man smort dem med olja, alltså hällt ett litet ämbar med parfymerad olivolja över deras huvud. Dessa profeter meddelade sedan till folket vad Gud ville säga. Profeterna utförde också mirakler av olika slag, allt från att väcka döda till liv till att kalla ner eld från himlen. 

Ofta var det budskap som profeterna hade sådant som folket ogärna lyssnade till. Det handlade om hur folket bröt sitt förbund med Gud. Ofta blev profeterna misshandlade och till och med dödade på grund av detta.

Moses och Elia ansågs vara de största profeterna. Moses hade slutit förbundet med Gud och gett folket lagen på förbundstavlorna. Elia utförde många underverk och förmanade folket tillbaka till Guds förbund. Johannes ansågs vara den andra Elia. Den som övertog Elias uppgift. Därför möter vi Johannes i ödemarken där han predikar omvändelse. Symboliskt blir det gamla förbundet fullbordat genom att han döper Jesus och så öppnar upp för det nya förbundet. 

Jesus kallar vi ofta för Kristus eller Messias. Messias på hebreiska och Kristus på grekiska betyder just den smorde. En som offentligt blivit vigd till ett ämbete. Jesus är den sista profeten eftersom han själv är Gud och vi genom Honom hör Guds röst. Han förmedlar Guds vilja till alla människor: det nya förbundet, evangelium, att Gud själv döden dör och tar på sig syndens konsekvenser.  Genom det skänker han evigt liv. Vi kan säga att Jesus är den sista egentliga profeten.

Men i nya testamentet talas det ändå mycket om profeter, profetior och deras betydelse för kyrkan. Är profeter och profetior något som endas fanns på Bibelns tid? Finns det och behövs det idag? 

Frågorna känns kanske mer än aktuella med tanke på tv-serien Troende. I serien beskrivs många karismatiska gudsmöten och scener. För många är säkert dessa clip något helt nytt och okänt. Det är många som reagerat med rädsla och oro på den. Profeterandet som han förespråkar är rätt främmande för oss.  

I början var de kristna församlingarna utspridda i olika städer. Mellan församlingarna rörde sig personer som kallades för profeter och evangelister. Dessa personer garanterade på ett sätt enheten mellan de olika församlingarna. De berättade om Jesus och vad han gjort i församlingarna och såg på det sättet till att evangeliet inte förvanskades. Paulus talar mycket om profetian som en andlig gåva några personer i församlingen ska ha för att tjäna församlingen. Dessa personer ska förmedla församlingen Guds vilja i enlighet med vad bibeln säger i övrigt. 

Den tidiga kyrkan var mycket sårbar och det fanns dem som såg tillfälle för att vinna beröm och pengar. Det fanns dem som kallade sig själva för profeter, men inte var intresserade av någon enhet mellan de olika församlingarna. De var närmast intresserade av att själva bli kända och dyrkade. Mot slutet av det andra århundradet levde det en man som hette Montanus. Han brukade falla i någonslags extas tillsammans med två kvinnor, Prisca och Maximilla. Montanus hävdade att Gud talade direkt till och genom Honom. Det han sade, det han kallade profetior, skulle församlingarna lyda. Hans profetior skulle komma först och bibeln som andra. Han lyckades samla en ansenlig mängd anhängare till sig innan biskoparna fick tillfälle att stoppa honom. 

Den rörelse och heresi Montanus gav upphov till kallas för Montanism. Alltså att säga att någon enskild persons extatiska profetior på något sätt ersätter det som står i bibeln. Ända sedan Montanus har kyrkan varit mycket försiktig gällande profetior. Under historien har vi också sett flera rörelser som blivit sekter och inte varit något annat än montanism i ny tappning. 

De luterska kyrkorna är kanske speciellt avhållsamma med profetior. Gud har sagt allt det finns att säga och det finns nedskrivet i Bibeln som bl.a. Jesu ord. Några vidare profetior behövs inte. Vi tänker ofta, lite nervärderande och arrogant, att profetior det är sånt man sysslar med i pingstkyrkan och sekter. Man resonerar att det är bättre att förbjuda allt, eftersom det är svårt att skilja på vad som är riktigt och gott och vad som är ont och förstör. 

Jag tror vi idag i kyrkan klarar oss utan profetior och profeter. Men att förakta profetior helt och hållet kanske inte är särskilt smart. Det är som CS Lewis en gång sagt om andliga ting: det finns två slags heresi, att helt förneka och att överbetona. Båda leder till fördärvet. 

Jag tror det ligger någonting i det Lewis sagt. Det finns väldigt många bibelställen om just profetior som andens gåva och att dessa ska brukas i församlingarna till att bygga upp dem. Men som Paulus säger ska det ske i god ordning. Om någon upplever Guds tilltal genom bön är det inget att vara rädd för. Budskapet ska prövas, stämmer det överens med det som står i Bibeln eller inte. Och tala med en av församlingens präster eller teologer. De har förmåga och kunskap till att pröva det. Profetior och andens gåvor levandegör evangeliet. Men risken är stor att förleda eller bli förledd. 

Så för att återgå till frågorna jag ställde. Profeter fanns på bibeln tid och Jesus är Profeten med stort P. Han har låtit oss veta Guds vilja med oss: gemenskap och evigt liv. Gud kan tala också idag genom Andens tilltal, men dessa profetior ska prövas. Det finns de som betonar dessa karistmatiska drag, bland dem profetian alldeles för mycket. Men det är inte bra att blunda för det heller. 

Men ytterst så behövs inte dessa profetior då vi har fått den allra största genom Jesus Kristus. Det skulle säkert ibland vara skönt med att någon bestämde för oss vad vi ska göra. Om bara Gud skulle skicka epost eller brev. Men så är det inte. Han har meddelat oss sin vilja, evigt liv i Jesus Kristus och det i överflöd. Amen. 
--------------

Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text

Predikan Apostladagen

S:t Mikaels kyrka, den 26 juni 2016

Apostladagen som vi idag firar påminner oss om i första hand apostlarna Petrus och Johannes. I kyrkan anses de av många som de främsta av apostlarna. Petrus som kyrkoledaren och Johannes som teologen. I den katolska kyrkan minns man Petrus som den första biskopen i Rom, alltså den första påven. I den östliga kristenheten Johannes den av tre som får kallas Teolog med stort t. Efter honom är det en av de kappadokiska fäderna på 300-talet, Gregorios Teologen från Nazianos. Och Johannes den nya Teologen på 900-talet i Bysans. Men Johannes har alltid ansetts vara den främsta av dem tre.

Jesus kallade Petrus och Johannes till lärjungar och gjorde dem till apostlar. Ordet apostel betyder ungefär utsänd eller sändebud i grekiskan. Och med det avser man någon som går på Guds uppdrag. Gud kallar också oss till att vara apostlar, till att vara utsända som utstrålar evangeliet om Jesus. Den röda färgen i kyrkan idag påminner oss om två sidor av lärjungaskapet. Lärjungarna blev utrustade med helig Ande på pingsten. De som innan varit rädd och osäkra, fick mod och kraft av Anden. De gick ut i hela Jerusalem för att berätta om det som Gud gjort genom Jesus Kristus. I apostlagärningarna kan vi läsa att över 3000 kom till tro den dagen. Anden visade sig som eld och därav den röda färgen.

Den röda färgen påminner oss också om allvaret och faran i att vara lärjunge. Både Petrus och Johannes var tvungna att sätta livet till för sin tro. Deras dödsdag firas den 29 juni. Deras och andras blod finns med i den röda färgen. Under historien är det rätt många som fått lida på grund av sin tro och varit tvungna att betala det yttersta priset. Traditionellt har vi kallat dem martyrer – vittnen – eftersom de vittnat genom att ge sitt liv.

Men båda sidorna av den röda färgen känns nog för oss här i Finland idag som långt borta, i alla fall ytterligheterna med pingstundret och martyrdöden. Men vissa delar av båda är aktuella och viktiga också för oss. Idag på apostladagen lämpar det sig att tala om att vara trons vittnen.

Om vi tittar på hur församlingslivet beskrivs i nya testamentet märker vi att de är församlingar där människorna är väldigt nära varandra. Man är öppen om det vardagliga livet och också om det andliga. Samma princip eller grundtanke har funnits med i församlingarna ända sedan dess. En plats där man bryr sig om varandra, lever i kärlek till varandra eftersom Gud genom Jesus först givit sin kärlek. Men också som en plats där det är tryggt och bra att leva ut sin andlighet. En plats där det är tillåtet och gott att låta sig bli bemött av Gud och en plats för att få stöd i tron.

Här i de nordiska länderna har religion och kyrkan varit starka och viktiga. Men i takt med välfärdssamhällets segermarsch har andligheten allt mer förskjutits till det privata. Idag är den nästan mer privat än sysslorna i sängkammaren. Alltefter att det andliga blivit privat har också den religiösa läskunnigheten och förståelsen minskat. Det andliga har blivit obekant och nästan av något man ska vara lite försiktig med. Trots en positiv andlig trend på senare tid har en del av privatiserandet och rädslan också krupit in i församlingarna.

En privat andlighet och ett tysthållande är en församlings död. Hela församlingens grund idé är ju att det är människor på en och samma ort som tillsammans söker efter det gudomliga. Rädsla är den raka motsatsen till kärlek. För en församling och för kyrkan är det därför livsviktigt med martyrer – dem som vittnar om Gud och Jesus. Alltså det de första lärjungarna och apostlarna gjorde så frimodigt efter pingstundret. Paulus skriver i flera av sina brev till de olika församlingarna att de ska uppmuntra varandra, och uppbygga varandra med hymner, andliga sånger. Påminna varandra om vad Jesus har gjort för oss. Hur stor hans kärlek är.

Man har också sagt att församlingen och kyrkan lever genom och av martyrernas blod. Hur hemskt det än låter så finns det en viss sanning i det. Man kan bli styrkt av andras tro och trofasthet. Men det kan också gå till överdrift. Redan i den tidiga kyrkan fördömde biskoparna falskt martyrskap. Dem som med flit sökte efter att bli dödade för sin tro. Historien är också fylld av förfärliga exempel på händelser och sekter där maktlystna personer lurat människor i döden med tomma löften om andlig belöning. Närmaste exemplet oss torde vara daesh eller isis i Mellan-Östern. Skada eller plåga är inget vi blir uppmuntrade till i Bibeln. Men vi är desto mer påbjudna att stärka varandra i tron.

Jesus kallar också oss till att vara marytrer – till att vara vittnen – sådana som ger sitt liv. Inte så att vi skulle komma till skada eller dö. Men ge våra liv till Jesus. Låta oss bli bemötta av Honom och våga låta hans ande strömma igenom oss. För att kunna berätta, eller vittna, om något måste man ju ha upplevt det först. Upplevelser av församlingslivet men också gudsmöten. Genom upplevelserna blir vi styrkta, uppmuntrade och får både kraft och mod.

Varje söndag eller högtidsdag då vi firar mässa får vi dessutom på sätt och vis uppleva både påskundret och pingsten på nytt. Mässan är en avspegling av vårt kristna liv. Vi får komma inför Gud och lämna ifrån oss allt det som tynger oss, han möter oss med nåd, kärlek och kraft. I nattvardens mysterium får vi möta Jesus som både korsfäst och uppstånden. I gudstjänsten är det också ofta lättare att uppleva Guds närvaro än annars. Vi får ta emot av den heliga Anden som föder tro i oss. Från mässan får vi igen gå som utsända att med ny kraft leva med Gud i vår vardag.

--------------

Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text