Sunday, March 20, 2016

Predikan: Maria Bebådelsedag/dagen då vinterkriget slutade

Predikan 13.3.2016: Maria Bebådelsedag och minnesdag för vinterkrigets slut
Tvåspråkg Högmässa, S:t Mikaels kyrka, Kyrkslätt

Evangelie text: Luk 1:26-38

Idag så firar vi två stora och viktiga händelser i historien. Man kan kanske säga att båda två har format vår identitet och integritet. Idag så firar vi att den enkla och unga flickan Maria ödmjukt tog emot sitt stora uppdrag. Uppdraget som kulminerade 9 månader senare i Betlehem. Vi firar också att det enkla och dåligt utrustade Finland behöll sin självständiget och integritet efter fiendens anfall.

Jo ennen talvisodan syttymistä täällä kotona Suomessa varmaan seurattiin tiivisti kehitystä maailman tuvallisuustilassa. Euroopassa käytiin jo kiivaita neuvotteluja rauhasta ja sodasta. Kaksi vuosikymmentä aikaisemmin sota oli repinnyt Eurooppaa ja maailmaa. Sen toistuminen haluttiin estää hinnalla millä hyvänsä. Valitettavasti toisin kävi. Edellistä kauheampi sota syttyi ja rantautui myös meille.
Varmaan moni Suomalainen toivoi aina viimeiseen asti että mitään hyökkäystä ei tulisi ja rauha jatkuisi. Moni varmaan pelkäsi vihollista ja epävarmaa tulevaisuutta. Miten ihmeessä pieni Suomi voisi pärjätä niin voimakasta vihollista vastaan? Pelosta ja epäilystä piittaamatta maamme kävi taistoon vapauden ja itsenäisyyden puolesta.

Melkein kaksituhatta vuotta aikaisemmin tapahtui vielä suurempi ihme. Nuori tyttö Maria saisi lapsen, hän kantaisi Jumalan lasta. Tuo nuori tyttö ei varmaan oikein käsittänyt mitä oli tapahtumassa ja pelkäsi kovin. Todennäköisesti hän koki samanlaisia tunteita kuten me täällä Suomessa kolmekymmentäluvun lopussa.

Maria var trolovad och vi får anta som det hörde till den tidens sed att hon också var jungfru. Det att hon plötsligt blev med barn var ingen liten sak för henne. Ett barn utanför äktenskapet kunde bära en mycket hård dom, t.o.m. dödsstraff. Maria torde ha varit mycket rädd och ängslig, rädd för sitt liv och sin familjs rykte. För att inte tala om sitt ännu ofödda barn. Men den rädslan verkar vara som bortblåst där hon möter ängeln. Kanske var det en Guds frid som fyllde hennes hjärta genom den heliga Anden. Allt låg i Guds händer och hon behövde inte ängslas. Hon fann sant mod.

Det är någon som definierat mod inte som avsaknaden av rädsla, men att se att det finns något som är större och viktigare än rädslan. Modet är vilja att agera och gå framåt trots rädsla och osäkerhet. Maria hade kunnat välja att inte ta emot uppdraget, om man nu kan säga nej till ett himlaväsen. Hon hade kunnat välja att inte riskera familjen och sitt riskera sitt eget liv, bara leva vidare som Josefs fru och fostrat en helt normal familj i Nasaret.

Men som tur väljer hon ödmjukt att ta emot Gud i sitt liv och sin kropp. I henne förenades det mänskliga med det gudomliga. Där i den stunden som hon tar emot uppdraget börjar inkarnationen. Guds sonen blir människosonen. Maria försvann inte och blev glömd i historiens sus. Kyrkan minns Marias dåd genom att hälsa henne, gudaföderskan, med ängelns ord ”Var hälsad du högt benådade”.

Även om Maria är en av de främsta figurerna i Kyrkans tro, så tror jag att hon ändå för många känns rätt så avlägsen. En fin berättelse och en intressant figur på Bibelns blad. Men jag tror också att Maria nog är mycket närmare oss än vi tror. Vi är tvungna att möta likadana känslor som Maria.

Det är nog få av oss som får besök av ett himlaväsen, en ärkeängel, hur gärna vi än skulle vilja det. Vi bär inte heller Gud inom oss. Men det finns nog de stunder och tider då vi känner precis som Maria. Under våra liv är vi tvungna att möta många svåra och tunga situationer och tider. Då vi blir lika ängsliga och t.o.m. rädda för våra liv och vår framtid.

Det kan handla om någon olycka, en allvarlig sjukdom vi själva eller någon i vår familj drabbas av, om vi plötsligt skulle mista vårt jobb och vårt utkomst och framtiden är oviss, kanske då vi måste bestämma vad vi vill göra med våra liv och vilken skola eller utbildning vi ska söka in till…situationerna är många när vi tänker efter.

Inför sådana stunder är det bra att förbereda sig, t.ex. att lära sig berättelser om Maria och om Gud som blir människa för vår skull. Marias ängslan och rädsla byts ut till frid i bönen och lovsången. Inför svåra stunder är det bra för oss att lära oss olika böner utantill, så som Fader Vår eller Maris lovsång, de välbeprövade orden kan för oss öppna upp för Guds frid och kärlek. Kanske inte så att våra problem skulle vara lösta, men vi får kraft och ork att kämpa vidare.

Gud är med oss genom sin heliga Ande och speciellt i bönen kan vi känna av Hans närvaro. Jag tror också att det var många som i det krigstida Finland som vände sig i bön till Gud, både vid fronten och hemma. I bönen fick de styrka att gå vidare.

Idag får vi minnas dem och Maria. Vi får dessutom tillsammans möta Jesus helt konkret i nattvardens mysterium.

Amen. 

--------------

Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text

No comments:

Post a Comment