Thursday, January 14, 2016

Predikan: dopets söndag

Predikan dopets söndag, 1. söndagen efter trettondagen, den 10. januari 2016, S:t Mikaels kyrka, Kyrkslätt

Evangelietext: Matt 3 13-17

Såhär i januari då vintern äntligen kommit med snö och kyla är det många som gläds över att november mörket har bytt ut mot den ljusa snön och de vackra vinterlandskapen. Snön och isen hämtar också med sig mindre trevliga saker: många bilister och bilar är illa ute. Vi blir påminda om hur fånigt få kvadratcentimeter av bilens däck som håller oss på vägen. Det är alltför många som får uppleva hur den lilla friktionen plötsligt släpper och bilen sladdar i värsta fall av vägen. 

Dopet och bibelns texter om dopet är minst sagt som snöns och vinterns ankomst. Dopet för med sig ljus och hopp i mörkret och det är många olika kulturer och dogmer som är på kollisionskurs i texterna. Tyvärr är dopet en av de punkter som skiljer kristna kyrkor och samfund allra hårdast ifrån varandra. Det är tråkigt att det som ska föra oss till enhet med Kristus och frälsningen, för oss in p åkollisionskurs med varandra.

Bibeln för fram många lika perspektiv och sidor av dopet, jag tror att alla är lika viktiga och förenliga. I dagens evangelietext är det två olika tider och förbund som är på kollisionskurs med varandra. Men istället för att frontalkrocka sammansmälter de i harmoni. 

Det jag menar är att Johannes Döparen som representerar det gamla förnundet med sina profeter och lagar möter det nya förbundet i Kristus. Inom judenomen fanns inget dop på samma sätt som vi har dop idag. Omskärelsen och lydnad inför lagen, alltså toran, var sättet man blev jude. Medan det i kyrkan är dopet som är riten och sakramentet som gör oss till medlemmar av kyrkan och Guds familj. 

Det dop som Johannes Döparen döpte med var mer en påminnelse-rit och ett återvändande till det rättfärdiga judiska livet. Johannes uppmanade till att tänka om eller vända om, att på djupet omvärdera det egna livet och förhoppningsvis återvända till det som Bibeln och lagen lärde. Som ett tecken på denna omvändelse eller återvändo kunde man bli döpt i floden Jordan. Det var inga smådroppar vatten på huvudet, utan man sänktes helt och hållet ner i det antagligen rätt så svala vattnet. 

Inom kyrkan var dopet mycket lika Johannes dop. Det var vuxna som fick bli döpta efter genomgående undervisning om vad Kristus gjort. Dopet skedde i rinnande vatten och man doppade sig helt och hållet. Många tycker ännu också idag att det är endast vuxna som verkligen förstår vad dopet handlar som kan bli döpta. 

Men bibeln lyfter också fram att det är Gud som helt och hållet verkar i dopet. Det är Guds kärlek och nåd som har öppnat vägen till himmelriket. Dopet är ett synligt tecken på att detta löfte gäller en viss person. Med den bakgrunden blir de flesta i vår kyrka döpta som små barn, hur medvetna eller omedvetna de än är om Gud. För det är Gud som har gjort allt. 

I dagens evangelietext handlar det nog inte om att Jesus behövde omvända sig eller få syndernas förlåtelse. Utan det är en symbolisk handling som visar att det gamla förbundet har blivit fullbordat eller perfekt i Kristus. Han visade hur det egentligen ska vara. Johannes som är Elia, den största och viktigaste profeten som kommit tillbaka, för  symboliskt över  det gamla i det nya. 

Genast efter att Jesus sänkt sig ner i flodens vatten och stigit upp igen händer något märkvärdigt. Gud visar sig samtidigt i treenighetens alla personer: jesus som Sonen, Faderns röst uppfyller platsen och den heliga Anden kommer som den duva. 

Frasen: “Detta är min älskade son, han är min utvalde”. Är egentligen inte något märkvärdigt. Då pojken i en familj blev myndig och han fick rätt att börja utöva sitt hant verk på egen hand tog pappan i familjen honom till staden samlingsplats och där inför alla andra utropade: det här är min son, han är min utvalde. Det var riten som markerade skillnande mellan barnaskap och vuxenliv. Denna fras bekräfta sonens arvsrätt och han en dag skulle bli familjfader och huvud. 

I vårt dop och med oss är det på samma sätt. I dopet säger Gud till och om oss att vi nu är hans älskade barn. Vi har fått rätten att en dag ärva Hans rike, rätten att bli en fullvärdig medborgare. Gud kanske inte visar sig som en duva och ingen röst fyller rummet, men den heliga anden har kommit in i våra hjärtan. Genom dopet har Gud kommit oss nära och blivit en del av våra liv. Vi har också blivit en del av det gudomliga riket. 

Utanför dopetsförbund, utanför kyrkan och nåden skulle vi vara på kollisionskurs med Gud. Vi skulle vara bortom nådens mysterium. Men genom Kristus får vi träda in i det gudomliga ljuset. En dag ska vi ärva hans rike och tillsammans stå inför Kristus. I nattvarden får vi ana något av detta mysterium och denna verklighet. Dopets sakramentet kan vi bara uppleva en gång, men nattvardens sakrament får vi vara med om så ofta vi bara har möjlighet till. 

--------------

Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text

No comments:

Post a Comment