Saturday, November 19, 2016

Predikan 15. söndagen efter Pingst

Högmässa med konfirmation den 28 augusti 2016 i S:t Mikaels kyrka

Evangelium, Luk. 17:11-19
Under sin vandring mot Jerusalem följde Jesus gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.
De tio männen måste ha varit en skrämmande syn. På grund av sin sjukdom var de utestängda ur samhället och alla städer. Sjukdomen smittade lätt och det var bäst att hålla sig på långt avstånd från dem. Skulle man vågat sig närmare så hade man sett hur det på deras kroppar fanns svåra sår och utslag. Som om kroppen ställvis höll på att ruttna. Nästan som i någon zombie-film. Spetälska var en grym sjukdom. Sakta men säkert bröts kroppen sönder. På grund av smittorisken kan du bara umgås med andra som har insjuknat.

En av de sjuka använder de lite av kraft han har kvar för att ropa ut till Jesus, mannen som de hört så mycket om och som lär kunna hjälpa dem. Han är det enda hopp de har mot den obotliga sjukdomen. När han möter dem säger han bara att de ska gå visa sig för prästerna. De som kan ge tillåtelse för de sjuka att återvända till samhället om de tillfrisknat. De är tvungna att göra ett beslut i tro och tillit. De är fortfarande sjuka. Det är först på vägen mot prästerna som undret sker och de blir friska. De måste ha blivit överösta av känslor. De hade fått sina liv tillbaka, de kunde återvända till sina familjer och barn. De var inte längre utstötta och hatade. De var helt vanliga och normala.

Det är endast en av dem som i den stunden förstår att vara tacksam och som återvänder till Jesus för att tacka honom för att han gjort honom frisk.

Vi kan nog känna igen oss i hur de här männen reagerar och handlar. Spetälskan är näst intill utrotad ur världen och det är få av oss som drabbas av någon lika fruktansvärd sjukdom. Men på många sätt gör vi lika. Vi längtar och hoppas på olika saker. Kanske någon viktig händelse eller en resa, den där prylen vi beställt i nätbutiken, lönen eller semester. När dagen väl är där och vi får vad vi längtar efter blir vi så uppslukade av det att vi glömmer bort att vara tacksamma för det. Snabbt har vi vant oss vid det och den lilla hypen är över och vi söker efter nästa.

Tacksamhet kräver ofta en medveten handling, att vi väljer att vara tacksamma och inte bara säger ”tack” för att mamma säger så. Funderar vi efter så märker vi att det är rätt så mycket vi bara tar för givet utan att vara mer eller mindre tacksam för det. Utan att fundera på det låter vi vardagen passera med mat, hem, familj, vänner, jobb, hälsa, hobbyn, kläder och iPhonen vi kan fånga pokemons med. Ofta krävs det att vi fråntas det vi har för att vi ska inse hur bra vi har det och hur tacksamma vi borde vara. När avståndet till våra liv växer, växer också vår insikt över våra liv.

Det kan vara bra att medvetet öva sig i tacksamhet genom att söka sig bort från vardagen. Det kan kanske vara en fjällvandring, en segeltur eller att åka på läger. Under skriban har ni kära ungdomar övat er i att ta avstånd till vardagen och det självklara. Förutom att vi har funderat på livet, Gud och framtiden. Var ju ni tvungna att vara utan mycket som ni vanligtvis har hemma i vardagen. Det som kanske kändes mest var säkert telefonen och all elektronik som fick bli hemma.

Vår vardag avbryts också av olika högtider och fester. De är viktiga tillfällen för oss att stanna upp och relektera över allt det vi kan vara tacksamma för. Födelsedagsfesten över att vi igen har klarat ett år och blivit klokare. Avslutningsfesten för att vi klarat ett läsår till och får gå vidare. Igår firades   det på många håll avslutningsfest för sommaren, villa avslutning, venetiansk som det kallas. Idag firar vi konfirmation. Förutom att det är ett tillfälle för er att inför släkt, vänner och församling ta ett eget beslut. Är det också tillfälle för att tacka och påminnas om dopet. Om allt det Gud har gjort för oss.

Gud blev människa så att vi kan komma tilll Gud. Genom sin död på korset övervann han döden  och genom att uppstå öppnade han för oss vägen till Gud. Genom dopet blev det en del av era liv och idag genom ert ”ja” blir det konkret i era liv. Och med de orden har vi faktiskt kommit fram till den stund då ni får bekänna er till kyrkans tro och säga ”ja”. Varsågoda kom fram.

--------------

Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text

Predikan 17 sö. e. Pingst

Högmässa med konfirmation 
S:t Mikaels kyrka den 11 september 2016

Evangelium, Luk. 7:11-16
Jesus begav sig till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss”, och: ”Gud har besökt sitt folk.”
Det långa följet av sörjande gick genom hela staden och ut till en av grottorna där den dödes kvarlevor torkade så att man kunde lägga dem i en urna i den egentliga graven. Det var ett långt begravningsfölje och det var inte tyst och stilla. Ingen i staden kunde missa den högljudda klagan och gråten, beklagande och vädjande. De anhöriga var ännu i shock, det var ju mindre än ett dygn sedan han dog. Men kroppen måste fås i graven innan den blev en sanitetsrisk. 


Så kommer denna märkliga snickare från Nasaret. Det vänder sig i magen på honom och han nästan kräks av medlidande och sorg för mamman. Han ställer sig mitt framför den öppna och enkla kistan och tar pojken i handen. Pojken stiger upp och är livslevande. Folket tror inte sina ögon, de är rädda och förskräckta. Men snart inser de att här framför dem står en man av samma kaliber som profeterna i gamla testamentet. Jubel bryter ut och folket ropar: ”Gud har besökt sitt folk!” 

Det är först när de här människorna är i stor sorg, deras vardag har rubbats och något besynnerligt och märkligt händer som de kan ta till sig att Gud bryr sig om dem. Jag tror att också vi är väldigt lika dem på många sätt. Vi har fullt upp i vardagen, skola, hobbyn, studier, familj, jobb och vad det nu kan vara. Vi är så upptagna att vi inte riktigt hinner stanna upp för att reflektera vad vi är med om. Och ännu mindre hinner vi vända oss till Gud.

Ibland så vill vi skylla på Gud. Han visar ju sig inte, så varför ska vi bry oss om honom. Vi tänker att vi nog ska bry oss om Gud och allt sånt då vi ser stora mirakel. I skriban brukar vi se på filmen ”Bruce Almighty” där Jim Carrey spelar huvudpersonen Bruce. Bruce är en helt vanlig typ, med ett helt vanligt liv och ett helt vanligt jobb. Men han är missnöjd med sitt liv. Han tycker att Gud är orättvis mot honom när han bara har fått ett vanligt liv.

Han får ända vara med om något stort och omvälvande. Han får möta Gud själv som passande spelas av Morgan Freeman. I sin lågmälda och karismatiska stämma konstaterar Gud i sin slutkläm att människorna väntar sig trolleritrick av honom och att de vill att han ska göra allt för dem. Människorna inser inte att de själva kan göra ganska mycket och hjälpa varandra. Ett verkligt mirakel är inga trolleritrick som att gå på vatten eller fixa till ett lotteriresultat. Ett verkligt mirakel är när en ensamstående mamma som har två jobb ännu har kvar tid och ork för sina barn. 

I skriban och konfirmationen blir vi också påmind om att Gud kanske inte alltid är så dramatisk som i evangelietexten. Han var en gång för alla dramatisk då han dog och genom sin död övervanna döden själv. Genom sin uppståndelse öppnade han för oss vägen till Gud. I dopet får vi bli en del av den verkligheten och kraften. 

Vi kanske förväntar oss att vi borde få vara med om mirakel och dylikt. Men vi kan uppleva Gud i betydligt mindre saker. Vi kan t.ex. Sammanfatta dem som de fyra B-bokstäverna. Vi kan uppleva Gud i Bönen, i Brödra-&systragemenskapen, i Bibeläsningen och i Brödsbrytelsen alltså nattvarden.  I skriban får vi veta vad dessa fyra B-bokstäver innebär och hur vi gör helt praktiskt då vi ber, läser bibeln, lever i gemenskap med varandra och deltar i nattvarden. 

Med de orden har vi kommit fram till själva konfirmationen, då ni kära ungdomar, får bekänna er till vår kyrkas tro och bekräfta ert dop. Var så vänliga och kom fram hit till altaret.

--------------
Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text

Predikan Mikaelidagen

S:t Mikaels kyrka den 2 oktober 2016

Idag firar vi Mikaelidagen här i S:t Mikaels kyrka. S:t Mikael är en av ärkeänglarna som nämns i Bibeln och figurer i både konst och folktro. Änglar är något vi alla har en bild av vad det är. Änglar finns på bilder, statyer, tv-serier och media omkring oss. Kanske är det något sådant här vi tänker oss då: 

Snälla figurer med vingar som skyddar och vakar över oss. Det är vanligt  att ha små änglar som prydnader hemma, på kort och i trädgården. Det finns också dem som på sätt och vis tillber änglarna. 

Förutom ärkeängeln Mikael finns det många andra änglar och berättelser om änglar i Bibeln. Änglarna liknar ofta människor och utför uppdrag som Gud gett dem.  Ibland utför de rätt så otrevliga och våldsamma uppdrag. Men alla uppdrag har något gemensamt: de utförs för att skydda Guds folk eller för att föra fram viktiga budkskap. 

Den första berättelsen om änglar är då Abraham får besök av tre änglar. Abraham är redan mycket gammal och sitter vid dörren till sitt tält i en skogsdunge. Änglarna kommer till honom som tre män. Abraham förstår ändå att det är fråga om änglar som har något budskap till honom från Gud. Han lagar mat åt dem och låter änglarna äta i lugn och ro innan han frågar dem vad deras ärende gäller. Till Abrahams förvåning frågar änglarna efter Abrahams fru Sara och säger att hon ett år senare ska få ett barn. Det är en stor nyhet för både Abrahma och Sara för de är redan gamla, rentav pensionärer. Men för Gud är allting omöjligt och Abraham och Sara får inte bara en pojke utan fyra!

Men änglarna ser egentligen inte ut som människor. De bara visar sig i den formen så att vi inte ska bli skrämda. Profeten Hesekiel berättar om en syn där han ser änglarna i sin himmelska skepnad. Hesekiel verkar tycka att de nog rätt så skrämmande ut. Han säger att änglarnas kropp liknade en människas. Men de hade liksom en framsida åt alla fyra håll, alltså fyra ansikten, händer och fötter på fyra sidor. De hade stora vingar som de kunde flyga med och vingar som täckte deras kroppar, likt skalbaggens skal. Hela ängeln var omringad av eld, lågor och blixtar och det var ett sken som lyste omkring dem. 

Jag tror nog man blir rädd med mindre och det blir människor ofta då de möter änglar. Jesu Mamma Maria får besök av ängeln Gabriel. När han kommer till henne blir hon förskräckt, men ängelns ord lugnar henner snabbt. Hon blir ändå minst lika förvirrad över det ängeln säger henne som Abraham och Sara blev över löftet om barn. Maria är ung och ska få barn, men inte vilket barn som helst utan Guds egen son. Ängeln hälsar henne med orden ”Var hälsad, du högt benådade” alltså du som har fått stor nåd och ära av Gud. Därför kallar vi ju också Maria för Gudsföderskan.

Maria är den av de få människor som får riktigt änglabesök och det inte endast en gång utan rentav två gånger! Maria är en av dem som går till graven på söndagsmorgonen. Graven är tom och istället för Jesus som de förväntade sig står där två änglar. Två män i helvita kläder med ett starkt sken omkring sig. De berättar för Maria och de andra kvinnorna att Jesus har uppstått och lever. 

Förutom dessa berättelser och många andra står det en hel del om änglar i Bibeln, hurudan är och vad de gör. Vi får lära oss att de är skapade av Gud och han kan leda dem som Han vill. De visar sig för oss endast på Guds befallning och de är tillför att tjäna Gud och oss. De är odödliga och är mycket visa, men inte alltvetande som Gud. Vi ska inte tillbe dem eller be till dem. Utan det är de som prisar och ärar Gud kring hans tron. De bevarar och skyddar oss. 


Så bilden av änglar som den här stämmer rätt så bra och påminner oss om att vi alla är så viktiga att Gud har skapat änglar för att skydda och tjäna oss. Kanske någon av oss får träffa en ängel någon gång och det är inte lite det. Men vi alla får träffa Jesus. Han möter oss i bönen och här i vår gemenskap. Vi får också här helt konkret möta Honom i nattvarden, i brödet och vinet. Amen. 

--------------Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text

Predikan 25 söndagen efter pingst


S:t Mikaels kyrka den 6 november 2016

Denna söndag bär temat ”från död till liv” och i evangelietexten har vi två berättelser om hur Jesus för människor från död till liv. Evangelisten Matteus har ramat in berättelsen om kvinnan med blödningar med berättelsen om en böneledare vars dotter dör. Matteus gör som han alltid gör och går rakt på sak. Han lämnar alla detaljer som både Lukas och Markus har med. För Matteus verkar det viktiga vara det Jesus gör i berättelsen, restan är bara utfyllnad. Vad är det Jesus gör då?

Han uppväcker den döda flickan till liv, alltså från en biologisk, medicinsk död eller vad vi nu vill kalla det då pulsen slutar slå och hjärnan stänger av för gott. Det andra han gör är att han ger tillbaka livet till en kvinna som varit socialt och andligen död.

Den lilla flickan var pappa är föreståndare vid synagogan kommer alltså till Jesus och vädjar till honom att göra någonting. Flickan på bara tolv år är dödsjuk. Vi får inte veta vad det handlar om, men det verkar handla om hjärtsjukdom, cancer eller något liknande. Pappan är är rädd och ängslig för sitt enda barn. Inga mediciner eller läkare har kunnat hjälpa och denne omkringvandrande rabbi är det enda hopp pappan vet. Han har hört att Jesus utfört under och botat andra människor. Och mycket riktigt så beger sig Jesus till mannes hem för att väcka den lilla flickan till liv.

Jag tror att det ofta är denna del eller aspekt av Jesus vi tänker på först. Uppståndelse och evigt liv. Att Gud själv blir människa så att vi skulle kunna komma till Gud. Att Jesus genom sin död på korset övervinner döden och öppnar för oss vägen till Gud. Genom tro på honom och dopets nåd får vi en dag stiga in i evigheten och i Guds hem. Det är något vi väntar och hoppas på. På Alla Helgons dag som vi firade i går blir vi speciellt påminda om detta. Att alla som tror på Jesus i alla tider ska få vara hos Gud, att kyrkan är de heligas samfund. Kyrkan firar detta varje söndag, påskens underverk, att Jesus lever och att vi får leva genom honom.

Men innan Jesus och pappa hinner fram i berättelsen kommer en budbärare och meddelar att flickan är ju död, ids int tro på att Jesus kan göra något för henne. Hemma hos pappan tror inte de sörjande heller. Ofta får vi som kristna möta ett liknande motstånd och förlöjligande. Att uppståndelsen och det eviga livet bara är sagor, något som man hittat på för att ge lite lättnad åt dem som sörjer eller fruktar döden. En sådan invändning bortser från den andra delen av evangelietexten och den andra dimensionen av det nya liv Jesus skänker.

På vägen till pappan med den lilla flickan tränger sig människorna på Jesus. Alla vill se honom, röra vid honom eller bli frisk från någon åkomma. Stämningen är som på en rock konsert där biffiga livvakter måste tränga undan fansen så att rockstjärnan kan komma fram. Mitt i det här vimlet kommer en kvinna och rör vid Jesus kläder. Genast på fläcken blir hon frisk. Hon har lidit av en svår sjukdom i tolv år och ingen läkare har kunnat bota henne. Sjukdomen har inte endast orsakat henne smärta och lidande, utan den har också uteslutit henne ur samhället och alla sociala relationer.

Enligt moselag får nämligen inte en kvinna med blödningar vista sig i samhället, inne i tätorten. Hon är förpassad till utkanten och är mer eller mindre lämnad vind för våg. Hon måste försörja sig på enkla hantverk eller dylikt som de som bryr sig om henne kommer och köper. Isolering, ensamhet och en som har fallit genom alla system och vars utkomst stöd tagit slut skulle vi kanske säga idag. ”Väliinputoaja” som vi säger på ren finlandssvenska.

Denna kvinna har vågat sig in i staden trots att hon känner till straffet. Men hennes hopp och tro är större. Och hon blir frisk eller snarare befriad från sitt gissel och kan börja bygga relationer och ett liv igen.

Jesus svarar både flickans pappa och den här kvinnan med orden ”din tro har hjälpt dig”. Tron på Jesus bär på de här två dimensionerna. Ett hopp om ett liv i evigheten och ett nytt liv här och nu. Tron på Jesus är mer än ett försanthållande av dogmer och trossatser, det handlar om att leva. Tron handlar om en livshållning och en livsinställning. Tron är att dela livet med Jesus redan nu. Genom Jesus får vi börja upptäcka en helt ny dimension i oss själva, vår egen andlighet. Vi får möta den heliga anden i vårt inre, i våra hjärtan. Han går med oss steg för steg. Detta nya liv i Jesus får bli konkret i gemenskapen med varandra. I de heligas samfund, i att vi delar ett hopp om något kommande och något större. En gemenskap som vill dela med sig och smitta av sig. En gemenskap som också möter Gud själv i nattvardens mysterium.

I Bibeln kan vi läsa om Jesus själv och detta nya liv. Vi kan läsa om dem som försökt leva med jesus före oss, Martin Luther lyfter fram speciellt psaltaren som nyttig läsning. Genom den får vi ord på vår längtan, på våra böner och vår ängslan. I bönen får vi möta Jesus genom ord och genom att vara närvarande med honom. Som den botade kvinnan får vi höra Jesus säga till oss ”gå i frid”.

--------------
Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text

Predikan på Alla helgons dag


S:t Mikaels kyrka den 5 november 2016

Idag är vi samlade här för att fira gudstjänst – här och nu är vi de heligas samfund elle gemenskap. På alla helgons dag uppmärksammar och minns kyrkan alla dem som gått före i tron och redan somnat in. Våra trossyskon i den katolska och de ortodoxa kyrkorna minns speciellt de människor som levt mycket nära Gud och den relationen har fått synliga tecken. Vi minns också alla kära familjemedlemmar, släktingar och vänner som gått bort under det gångna året.

Evanglietexten som är början på det tal av Jesus som vi kallar för Bergspredikan. Enligt teologerna är det en beskrivning på en helig människa, egenskaper som växer fram och man lever ett liv nära Gud och Jesus. Jesus håller sitt tal uppe på en kulle av rent praktiska orsaker. Det fanns inga moderna ljudåtergivnings apparater tillgängliga. Det hördes allra bäst om talaren var lite högre upp än de som lyssnade. Därför är ju också prediksstolen i våra medeltida kyrkor alltid rätt så högt uppe. Men det finns också en djupare innebörd i att talet hölls på en kulle eller ett litet berg. Bergen används i bibeln som symboler för att möta Gud. Ofta handlar det om att knyta en relation eller förnya en relation till Gud.

I gamla testamentet möter vi Moses som har lett det isreliska folket ut ur egypten. De vandrar genom öknen och pirrar och marrar att de nog hade haft det bättre kvar i eländet i egypten. Gud visar sig för dem uppe på ett berg. Berget ligger inne i ett tjockt moln och molnet mullrar som ett kraftigt åskväder. Folkets ledare Moses går upp på berget för att möta Gud ansikte mot ansikte. Där på berget sluter han som representant för folket ett förbund med Gud. Avtalet består i att folket ska hålla lagen alltså de tio budorden. Vi brukar kalla det här för det gamla förbundet. Ett förbund som förutsatte att människorna var trogna och trofasta villkoren. Det var ett exkluderande förbund, bara det israeliska folket del av det. Endast de var de heligas samfund.

Genom Jesus sluter Gud ett nytt slags förbund med oss människor. Ett förbund som inte förutsätter samma slags villkor som det gamla. Ett förbund där alla människor ingår – eller i alla fall de som vill ingå i det. Det är det nya samfundet av heliga. Kyrkan och kristenheten föds genom det som Jesus gör uppe på en kulle eller ett litet berg. Genom sin död övervinner han dödens makt och genom sin uppståndelse öppnar han för oss vägen till Gud. Alla som tror och är döpta räknas till detta nya folk av heliga. ”en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk” som vi hörde i den andra läsningen.

Detta folk, kyrkan – vi är inte heliga på grund av något vi gjort eller för att vi förtjänat det. Vi kallas heliga och utvalda på grund av att Gud är helig. På grund av att vi blivit tvättade rena från allt det som tynger, är ondska och själviskhet i Jesu blod. Redan här och nu får vi börja leva detta nya liv i Jesus. En dag får vi stiga in i evigheten. Den nya himlen och den nya jorden som Gud säger att han ska göra. Ett nytt jerusalem.

Idag minns vi speciellt dem som gått före oss i tron, familjemedlemmar och vänner. Vi känner sorg och saknad över att vi har varit tvungna att skiljas från dem. I sorgen och saknaden är det viktigt med handlingar vi kan bearbeta vår sorg genom. Att sänka ner kistan eller urnan i graven, att se namnet på gravstenen och få tända ljus där.


Sorgen är en långvarig process där vi bearbetar det faktum att världen har förändrats. En människa som varit en del av vår värld är borta och vi önskar på alla plan att det inte skulle vara så. Men sakta men säkert måste vi acceptera att det är så. Vår kära har gått över till skaran av de heliga som finns hos Gud och vi måste ännu vänta på vår tur. Gud har lovat att vara med dem och oss. Han är den goda herden som leder oss fram till livets vattenkällor och han ska torka alla tårar från våra ögon. 

--------------
Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text

Predikan reformationsdagen

Mässan med inspiration från medeltiden
S:t Mikaels kyrka den 16 oktober 2016

Rom 1:16-17
16 non enim erubesco evangelium virtus enim Dei est in salutem omni credenti Iudaeo primum et Graeco
17 iustitia enim Dei in eo revelatur ex fide in fidem sicut scriptum est iustus autem ex fide vivit

Ef 6:10-18
10 de cetero fratres confortamini in Domino et in potentia virtutis eius
11 induite vos arma Dei ut possitis stare adversus insidias diaboli
12 quia non est nobis conluctatio adversus carnem et sanguinem sed adversus principes et potestates adversus mundi rectores tenebrarum harum contra spiritalia nequitiae in caelestibus
13 propterea accipite armaturam Dei ut possitis resistere in die malo et omnibus perfectis stare
14 state ergo succincti lumbos vestros in veritate et induti loricam iustitiae
15 et calciati pedes in praeparatione evangelii pacis
16 in omnibus sumentes scutum fidei in quo possitis omnia tela nequissimi ignea extinguere
17 et galeam salutis adsumite et gladium Spiritus quod est verbum Dei
18 per omnem orationem et obsecrationem orantes omni tempore in Spiritu et in ipso vigilantes in omni instantia et obsecratione pro omnibus sanctis

Så kunde det kännas på medeltiden för många. Kyrkospråket var för det mesta latin, men det var nästan endast präster som kunde det. Ibland inte de heller. Inom kyrkan såg andligheten väldigt olika ut för präster, teologer och för vanliga människor. Det fanns dem som levde ett andligt liv som vi skulle avundas och de som närmast levde ett liv i tro på trolldom och vidskepelse. De flesta kunde eller visste inte särskilt mycket om Gud, Jesus eller tron. De flesta visste bara att kyrkan fanns och där fanns Gud. Han rådde över liv och död. I kyrkan fanns det bilder, målningar och ikoner, som föreställde bibelns händelser och helgon. Dessa kände man till eftersom det vara bara någon procent av befolkningen som kunde läsa.

Mässa firades varje dag, men det var oftast bara prästen eller prästerna på plats. De flesta gick i mässan på söndagarna, men den blev ofta avlägsen. Prästen utförde sina ritualer vid altaret och det mesta gick på latin. Psalmsång var ovanligt, det var kören eller försångare som skötte musiken. Men en känsla av helighet infann sig säkert i de flestas hjärtan.

Vid nattvarden var det mest prästerna som var i centrum. Det var långa och komplicerade böner och nogranna riter. Ibland fick församlingsborna ta emot av brödet, nästan aldrig av vinet. Det ansågs vara för dyrbart. Någon kunde ju bära på synd och på det sättet förvanska det dyrbara elementet. Till nattvarden hörde att man före det hade biktat sig för prästen, gjort sina botövningar och fått absolution – avlösning.

Genom reformationen, som fick sitt startskott genom Martin Luther, blev mässan och tron mer tillgänglig för människorna. Psalmsång infördes och människorna kunde känna sig mer delaktiga. Psalmerna som var på folkets språk berättade också om Gud och Jesus. Predikan hölls också på folkets språk och var till för att förklara tron. Nattvarden var också till för alla som biktat sig.

Tyvärr har reformations ivern ibland gått för långt, så att saker som skapat stämning och hjälpt till att möta Gud har tagits bort i rädsla för katolicism eller något sådant. Dit hör ikoner och bilder i gudstjänst livet. Rökelsen som en symbol för Guds näravaro och böner blev sällsynt. Därmed reducerades också möjligheten att uppleva det heliga med luktsinnet.


I vår kyrka håller vi på att återupptäcka det gemensamma kristna arvet och fler sätt att utöva tro på. Nästan år firar vi reformationens märkesår. Det är 500 år sedan reformationens startskott. Vi väljer att fira allt det goda reformationen förde med sig och inte den splittring som följde. Som kyrka står vi inför nya utmaningar, men Gud är trofast och har hand om sin kyrka. Må han leda oss framåt och föra oss närmare sig! Amen. 
--------------

Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text

A short hike in Nuuksio

Finally at the end of October I found some time to go on a short hike in Nuuksio Nationalpark. Together with my good friend we hiked around 25 km from monday afternoon to tuesday morning. It was raining or snowing almost the entire time. 

A presentation of my dinner:



At first we tried to find a certain unmarked path that was supposed to take us to a couple of lakes in the northern parts of the park. But we encountered the same problem as before: there are an abundance of paths in the park and most of them are not shown on the maps. Sometimes it is nearly impossible to find the right one and hiking outside of the paths is just not feasible because of the terrain. 

So, after searching for a couple of hours we decided to head for our campsite. We reached it just before sundown at 6 pm. The night was somewhat chilly at 0 C and a wind of 3-4 m/s. I stayed warm in my Fjellduken and blanketshirt. I slept under my Basha tarp and my friend pitched a tent. In the morning it was snowing as we hiked back to the car. We met a group of elementary school kids on the way int to the park and a whole bus of tourists. And that was the end of this getaway. Untill the next time.


Note the sawdust beneath the fallen birch. It's created by bark beetles eating their way in to the tree to lay their eggs.

I hate stairs! All 319 of them!







Snow!



a light layer of snow on the ground in the morning



Friday, July 22, 2016

Microadventure in Nuuksio nationalpark

This summers microadventure took place in Nuuksio nationalpark. This time I had a good friend of mine with me. He hadn't been hiking in Nuuksio too much before this, so we chose a route taking us through many types of terrain. All in all we hiked around 20 kilometers. The weather was nice and cloudy and night temperature was around 15 C. Pics of the park here

Here are some pictures from our trip:





Pick up your trash and leave no trace behind!


The 5 star accomodation(more like 0 stars since it was cloudy)


Pasta with goat cheese, tomatoes and chicken.




Photo by Claus

Photo by Claus

Photo by Claus

Photo by Claus



Sunday, June 26, 2016

Predikan Midsommardagen/Johannes Döpares dag

S:t Mikaels kyrka den 25 juni 2016, 1. årgången

Skulle livet inte vara enkelt ifall vi bara kunde ta upp telefonen och ringa Gud. Där under samtalet skulle vi få veta vad han vill med oss och våra liv. Tyvärr eller som tur, hur man ser på saken, så finns det inget telefonnummer till Gud. Men Gud både hör och svarar oss ändå. I Bibeln stöter vi på speciella personer som fått i uppgift att vara språkrör för Gud. Vi kallar dem för profeter.

Profeterna i Gamla testamentet var ofta rätt så mäktiga män. Gud och folket hade utvalt dem till att vara ett slags kontaktperson eller länk mellan Gud och människorna. Som ett tecken på detta hade man smort dem med olja, alltså hällt ett litet ämbar med parfymerad olivolja över deras huvud. Dessa profeter meddelade sedan till folket vad Gud ville säga. Profeterna utförde också mirakler av olika slag, allt från att väcka döda till liv till att kalla ner eld från himlen. 

Ofta var det budskap som profeterna hade sådant som folket ogärna lyssnade till. Det handlade om hur folket bröt sitt förbund med Gud. Ofta blev profeterna misshandlade och till och med dödade på grund av detta.

Moses och Elia ansågs vara de största profeterna. Moses hade slutit förbundet med Gud och gett folket lagen på förbundstavlorna. Elia utförde många underverk och förmanade folket tillbaka till Guds förbund. Johannes ansågs vara den andra Elia. Den som övertog Elias uppgift. Därför möter vi Johannes i ödemarken där han predikar omvändelse. Symboliskt blir det gamla förbundet fullbordat genom att han döper Jesus och så öppnar upp för det nya förbundet. 

Jesus kallar vi ofta för Kristus eller Messias. Messias på hebreiska och Kristus på grekiska betyder just den smorde. En som offentligt blivit vigd till ett ämbete. Jesus är den sista profeten eftersom han själv är Gud och vi genom Honom hör Guds röst. Han förmedlar Guds vilja till alla människor: det nya förbundet, evangelium, att Gud själv döden dör och tar på sig syndens konsekvenser.  Genom det skänker han evigt liv. Vi kan säga att Jesus är den sista egentliga profeten.

Men i nya testamentet talas det ändå mycket om profeter, profetior och deras betydelse för kyrkan. Är profeter och profetior något som endas fanns på Bibelns tid? Finns det och behövs det idag? 

Frågorna känns kanske mer än aktuella med tanke på tv-serien Troende. I serien beskrivs många karismatiska gudsmöten och scener. För många är säkert dessa clip något helt nytt och okänt. Det är många som reagerat med rädsla och oro på den. Profeterandet som han förespråkar är rätt främmande för oss.  

I början var de kristna församlingarna utspridda i olika städer. Mellan församlingarna rörde sig personer som kallades för profeter och evangelister. Dessa personer garanterade på ett sätt enheten mellan de olika församlingarna. De berättade om Jesus och vad han gjort i församlingarna och såg på det sättet till att evangeliet inte förvanskades. Paulus talar mycket om profetian som en andlig gåva några personer i församlingen ska ha för att tjäna församlingen. Dessa personer ska förmedla församlingen Guds vilja i enlighet med vad bibeln säger i övrigt. 

Den tidiga kyrkan var mycket sårbar och det fanns dem som såg tillfälle för att vinna beröm och pengar. Det fanns dem som kallade sig själva för profeter, men inte var intresserade av någon enhet mellan de olika församlingarna. De var närmast intresserade av att själva bli kända och dyrkade. Mot slutet av det andra århundradet levde det en man som hette Montanus. Han brukade falla i någonslags extas tillsammans med två kvinnor, Prisca och Maximilla. Montanus hävdade att Gud talade direkt till och genom Honom. Det han sade, det han kallade profetior, skulle församlingarna lyda. Hans profetior skulle komma först och bibeln som andra. Han lyckades samla en ansenlig mängd anhängare till sig innan biskoparna fick tillfälle att stoppa honom. 

Den rörelse och heresi Montanus gav upphov till kallas för Montanism. Alltså att säga att någon enskild persons extatiska profetior på något sätt ersätter det som står i bibeln. Ända sedan Montanus har kyrkan varit mycket försiktig gällande profetior. Under historien har vi också sett flera rörelser som blivit sekter och inte varit något annat än montanism i ny tappning. 

De luterska kyrkorna är kanske speciellt avhållsamma med profetior. Gud har sagt allt det finns att säga och det finns nedskrivet i Bibeln som bl.a. Jesu ord. Några vidare profetior behövs inte. Vi tänker ofta, lite nervärderande och arrogant, att profetior det är sånt man sysslar med i pingstkyrkan och sekter. Man resonerar att det är bättre att förbjuda allt, eftersom det är svårt att skilja på vad som är riktigt och gott och vad som är ont och förstör. 

Jag tror vi idag i kyrkan klarar oss utan profetior och profeter. Men att förakta profetior helt och hållet kanske inte är särskilt smart. Det är som CS Lewis en gång sagt om andliga ting: det finns två slags heresi, att helt förneka och att överbetona. Båda leder till fördärvet. 

Jag tror det ligger någonting i det Lewis sagt. Det finns väldigt många bibelställen om just profetior som andens gåva och att dessa ska brukas i församlingarna till att bygga upp dem. Men som Paulus säger ska det ske i god ordning. Om någon upplever Guds tilltal genom bön är det inget att vara rädd för. Budskapet ska prövas, stämmer det överens med det som står i Bibeln eller inte. Och tala med en av församlingens präster eller teologer. De har förmåga och kunskap till att pröva det. Profetior och andens gåvor levandegör evangeliet. Men risken är stor att förleda eller bli förledd. 

Så för att återgå till frågorna jag ställde. Profeter fanns på bibeln tid och Jesus är Profeten med stort P. Han har låtit oss veta Guds vilja med oss: gemenskap och evigt liv. Gud kan tala också idag genom Andens tilltal, men dessa profetior ska prövas. Det finns de som betonar dessa karistmatiska drag, bland dem profetian alldeles för mycket. Men det är inte bra att blunda för det heller. 

Men ytterst så behövs inte dessa profetior då vi har fått den allra största genom Jesus Kristus. Det skulle säkert ibland vara skönt med att någon bestämde för oss vad vi ska göra. Om bara Gud skulle skicka epost eller brev. Men så är det inte. Han har meddelat oss sin vilja, evigt liv i Jesus Kristus och det i överflöd. Amen. 
--------------

Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text

Predikan Apostladagen

S:t Mikaels kyrka, den 26 juni 2016

Apostladagen som vi idag firar påminner oss om i första hand apostlarna Petrus och Johannes. I kyrkan anses de av många som de främsta av apostlarna. Petrus som kyrkoledaren och Johannes som teologen. I den katolska kyrkan minns man Petrus som den första biskopen i Rom, alltså den första påven. I den östliga kristenheten Johannes den av tre som får kallas Teolog med stort t. Efter honom är det en av de kappadokiska fäderna på 300-talet, Gregorios Teologen från Nazianos. Och Johannes den nya Teologen på 900-talet i Bysans. Men Johannes har alltid ansetts vara den främsta av dem tre.

Jesus kallade Petrus och Johannes till lärjungar och gjorde dem till apostlar. Ordet apostel betyder ungefär utsänd eller sändebud i grekiskan. Och med det avser man någon som går på Guds uppdrag. Gud kallar också oss till att vara apostlar, till att vara utsända som utstrålar evangeliet om Jesus. Den röda färgen i kyrkan idag påminner oss om två sidor av lärjungaskapet. Lärjungarna blev utrustade med helig Ande på pingsten. De som innan varit rädd och osäkra, fick mod och kraft av Anden. De gick ut i hela Jerusalem för att berätta om det som Gud gjort genom Jesus Kristus. I apostlagärningarna kan vi läsa att över 3000 kom till tro den dagen. Anden visade sig som eld och därav den röda färgen.

Den röda färgen påminner oss också om allvaret och faran i att vara lärjunge. Både Petrus och Johannes var tvungna att sätta livet till för sin tro. Deras dödsdag firas den 29 juni. Deras och andras blod finns med i den röda färgen. Under historien är det rätt många som fått lida på grund av sin tro och varit tvungna att betala det yttersta priset. Traditionellt har vi kallat dem martyrer – vittnen – eftersom de vittnat genom att ge sitt liv.

Men båda sidorna av den röda färgen känns nog för oss här i Finland idag som långt borta, i alla fall ytterligheterna med pingstundret och martyrdöden. Men vissa delar av båda är aktuella och viktiga också för oss. Idag på apostladagen lämpar det sig att tala om att vara trons vittnen.

Om vi tittar på hur församlingslivet beskrivs i nya testamentet märker vi att de är församlingar där människorna är väldigt nära varandra. Man är öppen om det vardagliga livet och också om det andliga. Samma princip eller grundtanke har funnits med i församlingarna ända sedan dess. En plats där man bryr sig om varandra, lever i kärlek till varandra eftersom Gud genom Jesus först givit sin kärlek. Men också som en plats där det är tryggt och bra att leva ut sin andlighet. En plats där det är tillåtet och gott att låta sig bli bemött av Gud och en plats för att få stöd i tron.

Här i de nordiska länderna har religion och kyrkan varit starka och viktiga. Men i takt med välfärdssamhällets segermarsch har andligheten allt mer förskjutits till det privata. Idag är den nästan mer privat än sysslorna i sängkammaren. Alltefter att det andliga blivit privat har också den religiösa läskunnigheten och förståelsen minskat. Det andliga har blivit obekant och nästan av något man ska vara lite försiktig med. Trots en positiv andlig trend på senare tid har en del av privatiserandet och rädslan också krupit in i församlingarna.

En privat andlighet och ett tysthållande är en församlings död. Hela församlingens grund idé är ju att det är människor på en och samma ort som tillsammans söker efter det gudomliga. Rädsla är den raka motsatsen till kärlek. För en församling och för kyrkan är det därför livsviktigt med martyrer – dem som vittnar om Gud och Jesus. Alltså det de första lärjungarna och apostlarna gjorde så frimodigt efter pingstundret. Paulus skriver i flera av sina brev till de olika församlingarna att de ska uppmuntra varandra, och uppbygga varandra med hymner, andliga sånger. Påminna varandra om vad Jesus har gjort för oss. Hur stor hans kärlek är.

Man har också sagt att församlingen och kyrkan lever genom och av martyrernas blod. Hur hemskt det än låter så finns det en viss sanning i det. Man kan bli styrkt av andras tro och trofasthet. Men det kan också gå till överdrift. Redan i den tidiga kyrkan fördömde biskoparna falskt martyrskap. Dem som med flit sökte efter att bli dödade för sin tro. Historien är också fylld av förfärliga exempel på händelser och sekter där maktlystna personer lurat människor i döden med tomma löften om andlig belöning. Närmaste exemplet oss torde vara daesh eller isis i Mellan-Östern. Skada eller plåga är inget vi blir uppmuntrade till i Bibeln. Men vi är desto mer påbjudna att stärka varandra i tron.

Jesus kallar också oss till att vara marytrer – till att vara vittnen – sådana som ger sitt liv. Inte så att vi skulle komma till skada eller dö. Men ge våra liv till Jesus. Låta oss bli bemötta av Honom och våga låta hans ande strömma igenom oss. För att kunna berätta, eller vittna, om något måste man ju ha upplevt det först. Upplevelser av församlingslivet men också gudsmöten. Genom upplevelserna blir vi styrkta, uppmuntrade och får både kraft och mod.

Varje söndag eller högtidsdag då vi firar mässa får vi dessutom på sätt och vis uppleva både påskundret och pingsten på nytt. Mässan är en avspegling av vårt kristna liv. Vi får komma inför Gud och lämna ifrån oss allt det som tynger oss, han möter oss med nåd, kärlek och kraft. I nattvardens mysterium får vi möta Jesus som både korsfäst och uppstånden. I gudstjänsten är det också ofta lättare att uppleva Guds närvaro än annars. Vi får ta emot av den heliga Anden som föder tro i oss. Från mässan får vi igen gå som utsända att med ny kraft leva med Gud i vår vardag.

--------------

Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text

Wednesday, May 4, 2016

Microadventure: Nuuksio nationapark

Good night selfie

And yet another microadventure in Nuuksio nationalpark. Beautiful weather, clear sky and +15 C in the day and just above 0C in the night. The park was almost empty and I didn't encounter see other ones spending the night there. The only company I had was a frog that observed me during the night. 

Near my camp site I picked up an disposable grill and an old broken bottle. This makes me sad. If one is able to carry something into the woods, one can carry it out of there and dispose of it properly!








The last storm created some havock

Up and down, stairs stairs stairs..




Mountain bikers destroy the trails..

Supper coming up!

The luxury bed, Fjellduken!




Some snow left in may!


Did I mention the stairs?

Stairs? yes.