Friday, November 13, 2015

New planner system

I am obsessed with notebooks and planners. At least in my mind. For some years now I have tried to find or develop the perfect time management system. I have tried Filofax in personal and A5 size with Filofax original inserts, my own custom inserts, bullet journal, different planners and journals. I have come to the conclusion that the simplest solution is the best and most adaptable.

Paper + a digital calendar works best for my purposes. The digital calendar gives plenty of flexibility and can be shared with family members and co-workers. Paper is super user friendly, adaptable, has no synchronisation issues and each page loads super fast and crystal clear.

My most recent system is a synthesis of a bullet journal and my diy Filofax calendar-inserts in a simple A4 squared notebook from our local super market. My system is built on using the whole space of two pages of the notebook for one week worth of tasks, appointments and notes.

On the left page at the top is a simple weekly calendar field for visualising my appointments and tasks, ie. making them actionable with a due date. Included here are also important calendar notes: days off, the liturgical year(I'm a pastor), important dates etc.

Under the calendar field is a column for a "to do"-list. For this I use symbols close to those of the Bullet journal-system. If the column is filled, I will simply draw another one besides it. Paper is highly adaptable. On the right side of the to do-list, and below the calendar field, is a blank space for short notes, task etc. Most of the time I fill this space with notes from different meetings.

The whole right page of the notebook spread is reserved for notes from and for appointments and tasks. Often notes regarding eg. a sermon, worship night or a baptism.

I usually draw/make the fields for four months in advance, which takes me about half an hour.

Needed for this system: a notebook, pen and ruler, time for drawing all the lines and fields.

My planner system with all fields empty

Planner system with example 1. of all fields in use 

Planner system with example 2. of all fields in use 

Sunday, November 8, 2015

Predikan: Medborgare i två riken

24. söndagen efter Pingst, S:t Mikaels kyrka, den 8.11.2015
Evagelium: Matt 17: 24-27

Snart, om nästan jämnt en månad, inträffar en dag på året som många väntar på. Det är väldigt behändigt att den kommer precis sådär då man ska handla julklappar. Jag talar såklart om skatteåterbäringen. I genom snitt så får 2av 5 finländare skatteåterbäring, några extra hundralappar till hushållskassan. Fastän det inte är så mycket om man beaktar hela årets inkomster, så gör det de flesta lite gladare.

Tyvärr är 1 av 5 finländare inte så glada, eftersom de är tvungna att betala restskatt och i medeltal är det mer att betala tillbaka än vad återbäringen är. Skatterna är en väsentlig de av vårt samhälle. De är grunden för välfärden. Många tycker att de är alldeles för höga, andra skulle gärna betala mer. Skatterna väcker känslor och speciellt känslosamt är det när vi inte är överens med hur regeringen väljer att använda skattemedlen.

Under Jesu tid uppbars det också skatter. Det var inte bara en instans som bar upp skatter utan flera. Dels de judiska myndighterna tog en del av skatterna, den romerska ockupationsmakten sin del. Det väcket minsann känslor. Dels därför får Jesus frågan om skatt av Petrus. Petrus var förvirrad. Jesus hade ju sagt att de var fria och att ett nytt rike hade kommit. Ett rike där man inte behävde betala skatt. Ska han eller ska han inte betala skatt till myndigheterna??

Men innan vi fortsätter med Petrus och Jesu diskussion, vill jag gå bakåt i tiden.

Det fanns en tid då Israeliterna betalade ännu mer skatt än de gjorde under Jesu tid. De betalade ännu mer skatt än vi gör idag. Det fanns en tid då de var slavar i Faraonernas Egypten. Hela sin arbetinsats var de skyldiga någon annan. Men de förblev inte slavar i Egypten för evigt. Moses blev utvald av Gud att leda folket till ett bättre liv, till ett land där det finns mat, vila och frihet. Om man ville spinna vidare på skatte-temat kunde man säga att de stod inför en rejäl skattesänkning när de valde att byta skattekontor.

Det israelitiska folket vandrade ut i öknen och den egyptiska hären som ville hindra dem var tvungen att avbryta sin jakt efter Guds mirakulösa interventioner. Plågorna, havet som delade sig, pelaren av eld. Resan genom öknen borde inte ha tait mer än ett par veckor, men ändå blev folket i öknen i 40 år. Det var inte folkets ur usla navigationskunskaper som var orsaken. Problemet låg i deras hjärta. I sina hjärtan hade de inte lämnat Egypyten och slaveriet. I sina hjärtan och sina tankar var de ännu slavar. I Moseböckerna beskrivs det flera episoder då folket börjar pirra och marra om att de nog hade haft det bättre.

Trots förklaringar från Mose, Gud som visar sig i eld och blixt övanför berget, lagar skrivna i sten, mirakler och underverk, så verkar inte budskapet gå hem hos folket. Inte ens på 40 år. 40 år är nämligen den tid, som det ungefär räcker för en generation att ge rum för en ny. På 40 år dör ett gammalt sätt att tänka bort och ett nytt kan börja ta form. Efter 40 år var det inte många kvar av dem som flytt Egypten. En ny generation hade vuxit upp, en som tänkte och kände som ett folk som bor i ett nytt och eget land. Ett nytt folk, folket av det lovade landet hade skapats.

Det israelitiska folket var alltså i öknen medborgare i två riken. Å ena sidan hade de med huvud och hjärta fastnat i slaveriet i Egypten. Men genom död föddes nytt liv, medborgare av ett fritt land. Först då de gick över gränsen coh började forma lande till sitt eget, upphörde det dubbla medborgarskapet.

Berättelsen om Moses och öknen fungerar som en förebild för det Jesus gör. För det folk han skapar. För oss. Den berättelsen handlar om dubbelt medborgarskap och om att betala skatter som ett uttryck för detta medborgarskap.

Jesus kom för att visa att Guds riket är nära, ett nytt rike. Moses ledde folket från slaveri till frihet. Jesus visade att templets tid och lagens tid var förbi. Andens tid hade kommit. På olika sätt, genom liknelser, tecken och under visar förklara han denna övergång, att Guds riket är här.

Inte undra på att Petrus är förvirrad i dagens evangelietext. De som tog upp tempelskatten hade närmat sig honom med frågan om Jesus inte betalar skatt. Jo visst gjorde han det. Petrus gick nog fundersamt därifrån. Hur gick det ihop, att betala skatt och så att säga ge sitt tysta godkännande till templet, det gamla riket, den gamla tiden, nu då det nya Guds riket hade kommit. Petrus tänkte sig väl att det är antingen eller, inga mellanting eller sammanblandningar av de två.

Men precis som folket i öknen tillhörde två riken, så var lärjungarna, och är vi också, medborgare i två riken. De två blandas inte, men vi lever i båda. Vi lever här i vår samtid, i samhället med lagar, statsbudgeter, krig, sjukdomar och skatter. Men med ena foten står vi också i Guds riket, i andens rike och tid. Eller rättare sagt så finns det riket inom oss. I våra hjärtan, genom den heliga Anden. Ett rike som bär på kraft, vila, tröst och hopp. Vi är tvungna att vänta på att hela världens ökenvandring är över, på den dag då vi helt övergår i Gudsriket.

Tills dess är vi tvunga att rätta oss efter de lagar, skatter och realiteter som finns här och nu. Jesu svar till Petrus gäller också oss: gå och betala skatt. Underordna dig lagarna och skatterna. Men inom dig är du fri, Guds riket finns redan i ditt hjärta.


Tillsammans får vi uppleva det riket, i vår gemenskap och i mysteriet av bröd och vin. Där vi möter varandra och Jesus i en stund av evighet. 

--------------

Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text