Friday, October 30, 2015

Some thought on the Suunto Core - watch

I bought my first Suunto wristwatch(more like wristtop computer) almost 15 years ago. It was a all black Vector with barometer and compass.  It was big and chunky and I loved it. Then one day it just stopped working. It just broke down in front of my eyes. It just shut down and had been expensive to fix it. A few years later the updated Core was announced and I bought one with green details. I've had this watch now for five or six years.
Suunto Core with lime-green details. 

The small plastic keeper that keeps the loose end nice and firm in place tends to break. If so the whole strap must be replaced, 25€ for a new one. 

The surface texture on the rotating "compass-ring" has torn my short cuff. 
I've had the Suunto as my everyday watch and on hiking tours. The barometer and altimeter come in handy when navigating. The Core has everything I need in a EDC watch: time, calendar, stop-watch for the gym, alarm and water resistance. In my opinion the buttons are a bit wobbly and need a firm press all the way in order to work. Sometimes I've failed to press the button in all the way and the stop-watch hasn't stopped or started. Annoying, but not critical or life-threatening.

However this is my second Core. On the first one the light button stopped working. And since I had locked the menu button and the only way to unlock it was to long-press the light-button nothing worked. I got a new watch for free from Suunto and it has been qoing now for a few years. I've had to replace the strap a few times due to normal wear and tear. However the strap is not cheap, it's about 25€ for a simple piece of plastic. Just recently I noticed a malfunction in the barometer display. I am unable to set a reference value for the barometer and thus the barometer is rendered useless. I contacted Suunto and they wanted me to send in the watch for repairs, which would cost me 70€ just to get a diagnosis. That's it I am done with Suunto! I would like to support domestic companies, but Suunto has failed me too many times.

The Core model I have has proud buttons with almost sharp surface texture. I have scratched my arm many times on them when strapping on the watch. The surface texture on the "compass-ring" has torn up the cuff on my favourite shirt. So I will be getting a classic Casio g-shock 5600 soon!

Tuesday, October 20, 2015

Mircoadventure in Nuuksio nationalpark

Recently I was on another microadeventure in Nuuksio nationalpark. Initally I planned to walk roughly 22km from Salmi via Kattila and Holma-Saarijärvi to the bus stop at Haltia. However I involuntary partake in what, if escalated, had been a serious survival situation. A few persons were out for a day hike, ill prepared in my mind. They had no map and apparently hadn't looked up the trails before heading out. They were only wearing sneakers and sweatshirts. Considering the biggest trails are quite well marked in Nuuksio and they had managed to follow one back to their car before sunset they had been fine.

The sun had already set, but the moon and stars weren't visible yet. It was the darkest time in the woods. So there I was cooking dinner near were I was going to stay for the night. This man with two teenage girls came out of nowhere. Approached me. I could tell that the man was frightened and alarmed. He told me hey were lost, had no lights, maps or anything. So I escorted them back to main trail approxmiately 2km through the dark forest in the light from my headlamp. The man was on the verge of panicking and almost ran ahead of me. They continued on the main trail back to their car and I walked back to my dinner. Though not far from the main trail, they would have had a hard time finding their way back through the pitch black forest. If they had stopped, hypotermia would have been a serious threat considering it was only a few degrees at the time and a cold night was coming.

All in all everything went well. But please remember to gear up properly even for a short hike! Map, water, coat, light...

After this I had a pleasant night under the stars.  The only disturbance during the night was the couple having sex(she was loud!) in the tent across the lake. Either they didn't know I was there or just didn't care. I slept well for the rest of the night in my Jerven Fjellduken and had a good cup of coffee in the morning. I continued to the bus stop at Haltia. Since I was early/late for the bus I walked 3km to the next bus stop to kill some time. Approx. 28km all in all.



The beginning of the trail in Salmi

Autumn lake

Mushrooms

Afternoon sun on a lake

Making dinnre

The bunk for the night

Stairs, stairs and more stairs

Frost in the morning

The trail to Haltia



Friday, October 9, 2015

Predikan: Mikaelidagen

S:t Mikaelskyrka, den 4. Oktober 2015, gäster från Rainbow school i Tansania(projekt fms/församlingen understöder)
Evangelietext: Matt 18:1-10

Tidigt på morgonen en av de sista dagarna i maj lystes himlen i Borgå upp av ett ljus som inte setts på över hundra år. Larmet gick fot och de försa släckningsenheterna var på plats inom några minuter, men lågorna stod redan högt igenom domkyrkans tak. Till mångas förvåning beodrades de första enheterna på plats att inte spruta mot domkyrkans tak, utan på träkyrkan och klockstapeln bredvid. Trots räddningsverkets långa kamp brann kyrktaket ner, gavlarna och interiören klarade sig.

Efteråt ställde en reporter räddningsschefen en halvt anklagande fråga om varför räddningsverket inte hade sprutat på taket, utan på allting annat. Räddningschefen tittade lugnt på reportern innan han svarade. Reportern kände inte till och hade inte förstått att räddningsverket hade agerat precis så som planerat. Man visste att kyrkans gavlar skulle klara en brand och att inte ens allt vatten i ån skulle ha kunnat släcka det enorma taket. Det smartaste var att koncentrera sig på att skyda de omkringliggande byggnaderna.

Frågan lärjungarna ställer Jesus i dagens evangelietext är minst lika allvarlig som branden i domkyrkan. Det fanns knappast några lågor där bland Jesus och lärjungarna. Men frågans reperkussioner var mycket allvarligare än en av de största bränderna i Borgå genom tiderna. Precis som  reporterna i Borgå måste ha känt sig smått snopen efter svaret, kände nog lärjungarna sig också efter Jesu svar.

Lärjungarna frågar alltså om det finns olika hierarkier eller ranger i det kommande riket. Vi kan nog anta att Jesus säkert i alla fall inombords suckade. Lärjungarna visste att de var närmast Jesus och att han verkligen var Guds son. Jesus talade ofta om hur de religiösa ledarna i samhället ofta missbrukade sin ställning och inte gjorde vad som rätt var. Jesus hade sagt att de sista ska bli de första. Lärjungarna försökte säkert kombinera tankarna, men fick det litet om bakfoten. De tänkte säkert att de som var bland de lägsta i samhället, skulle bli de främsta. Och översteprästerna skulle bli de sista. Nu ville de få en bekräftelse av Jesus.

De hade inte förstått att det inte handlar om rang, vem som kommer först och vem som kommer sist. Svaret är nästan oförväntat. Bli som de små, som barnen. Verbet Jesus använder betyder att ödmjuka sig, att frivilligt ge ifrån sig ställning, makt och ära, att böja sig och låta andra gå före.

Barn är nog av de allra bästa exemplen om att vara en Jesu lärjunge. Barn tackar och tar emot vad de får av sina föräldrar. De tar blöjbyten, mat, värme, sömn, leksaker och sagoböcker för givet. De lever här och nu, i stunden och av stunden. Bli som de små och ringa. Saliga är de ödmjuka, de ska ärva jorden. Saliga är de renhjärtade, de ska se Gud. Säger Jesus i Bergspredikan.

Jesus koncenterar sig på att tala om hur man ska komma in i himmelriket och hur undvika att blir nekad tillträde. Av nåd får vi ta emot frälsningen som gåva. Men gåvan kommer även med ett ansvar att träna sig själv i att leva ett himmelskt liv redan nu.

För lärjungarna verkar det vara en självklarhet att detta himmelska riket är eftertraktansvärt och något att vänta och hoppas på. Det verkar inte finnas något tvivel om den saken. Så mycket får vi ändå inte veta om denna plats och tid. I dagens evangelietext avslöjar Jesus kort att i himmelriket ser änglarna alltid Guds ansikte. Himmelen är en plats av härlighet och gemenskap, utan rangordningar eller annat som kan skapa klyftor.

Jesus calls us into this Kingdom life and to take care of hose who are small. I've always thought that Jesus isn't merely talking about children, but of everyone that is weaker than one self. Considering recent events in Europe and in our country, I think this is more than relevant. In Matthew twentyfive Jesus talks about giving food, shelter, warmth and company to those that are in need. For the first time in many years those in need are not far away from us, transmitted through tv and dramatic pictures. They are here at our borders and in our streets. They desperately need shelter and safety. And many have never herad of the freedom in Jesus Christ and the glory of the hevaenly Kingdom in us. They are truly the small ones in need of our prayers and help.

Ibland så behöver vi ställa dumma frågor och fel frågor. De hjälper oss att ställa in siktet på det som är verkligt viktigt och betyder något. Dumma frågor om Jesus och Kyrkan hjälper oss att förstå det som har himmelskt värde.

Under svåra tider får vi ett tillfälle att pröva våra värden, pröva vad som är viktigt för oss och verkligen se vad vi är gjorda av. Domkyrkans brand var inte endast en stor utmaning för släckningsmannskapet och räddningsverkets organisation. Den berörde hela staden på djupet och gav ett tillfälle för var och en att fråga vad Kyrkan betyder. Den gudstjänstfirande gemenskapen fick ett tillfälle att fundera vad som verkligen är viktigt, var är Guds festfolks centrum. Alla de hjälplösa som kommer till oss, ge oss tillfälle till att se frälsaren i var och en.

Jesus gav oss frihet och frälsning. Som en handpenning och sigill gav Gud oss av sin Ande. Som kraft och utrustning för ett himmelsk liv här och nu. Må Gud hjälpa oss att försöka leva detta himmelska liv och att vända oss till honom i bön om förlåtelse när vi misslyckas. Genom Jesu nåd får fortsätta att försöka.
------
Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text