Wednesday, June 24, 2015

Predikan: Midsommardagen

S:t Mikaels kyrka den 20. juni 2015
Är han tokig, galen, helt vrickad? Han ljuger och fångar de dumma och enkla i sina lögner. Säkert ungefär så tänkte många för 2000 år sen om Johannes som sen fått namnet Döparen. Samma sak tänkte de samtida om profeter som levt före, inte minst om Elia.
Elia var en av de viktigaste och mest kraftfulla profeterna tillsammans med Mose och Abraham. Johannes banade väg för Jesus i ord och i gärning. Han var en vägrörjare. Precis som Mose och Abraham var förebilder för Messias, var också Elia det. Mose ledde folket från fångenskap, plåga och ödemark till frihet och vila. Elia gjorde tecken och under, för att inte tala om den trohet han visade och följden för baals-profeterna. Deras gärningar pekade mot en kommande Messias, de förberedde folket och deras hjärtan.
Johannes Döparen var sin samtids Elia. Han bar på samma ande och kraft. Han förberedda folkets hjärtan på att ta emot det nya livet i Kristus, den nya tiden där Gud byter ut hjärtan av sten till hjärtan av kött och skriver sin lag i människornas hjärtan. Andens tid. Många var det ändå som tivlade på Johannes identitet och budskap. Han var ingen vägröjare eller profet i deras ögon, bara konstig och vrickad.
Johannes liv liknar på många punkter Jesu liv. De var båda av samma släkt, märkliga ting hände under graviditeten, de hade tempel episoder i sin barndom. Men allra tydligast träder likheterna fram under deras verksamma period. Johannes fick fiender pga sitt budskap, han talade om en annorlunda Messias än makteliten väntade sig eller ville ha. Jesus hade ett politiskt kontroversiellt budskap och skapade fiender. Johannes blir olagligt fänglsad pga politik. Herodes beundrade ändå honom och ville honom gott. Jesus blev fänglad efter falska vittnesmål, men Pilatus ville honom väl.
När det kom till kritan skyddade ändå både Herodes och Pilatus sina egna intressen efter att deras fruar varit inblandade. De båda kunde ha frikänt Johannes och Jesus, men gav efter för en snäv tolkning av den judiska lagen. De var svaga. Johannes och Jesus blev oskydligt mördade av soldater som följde någon annans order. Lärjungar hämtade och begravde deras kroppar. Herodes var rädd för att Johannes skulle uppstå till livet igen, eftersom Elia före honom inte hade dött. Men Herodes farhågot var onödiga. Pilatus däremot blev vittne till den tomma graven. Messias hade uppstått.
Johannes banade väg för Jesus i ord och i gärning. Han var en vägrörjare. Mose och Elia var vägröjare. Jag tror att Johannes inte var den sista vägröjaren. Också i vår samtid har vi vägröjare och ibland är vi själva vägröjare för någon annan.
Vi kanske inte utför likadana dåd som Mose eller Elia. Predikar och döper inte ödemarken som Johannes. Men genom att Guds Ande bor i våra hjärtan kan vi genom det liv vi lever i Gud röja väg för någon annan till Gud. Kanske också vi i våra egna liv haft vägröjare som fört oss närmare Gud. Genom förböner och kärleksgärningar.
I mitt liv hade jag en god vän som ledde mig milt och försiktigt fram till Gud och Hans ande. Gud kallar oss var och en först och främst till sitt rike, men också var och en till att föra framåt det riket. Både här hemma i vardagen och stillhet och på missionsfälten. Vi är också kallade att tillsammans med Elia, Mose och Johannes vara vägröjare för Kristus. I förbön och gärningar. I mångas ögon är det en dårskap, men en vishet för dem som får uppleva Guds kärlek. Som Kyrkofadern Augustinus sade på 400-talet: “Predika evanglieum, använd ord om du måste”
------
Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text 


Predikan: Förlorad pch återfunnen

Predikan 4. söndagen eft. Pingst, S:t Mikaels kyrka 
Evangelietext: Luk 19:1-10 
 
Sackaios, en kort man, välbärgad både ekonomiskt och kroppsligt, råkar ut för en speciell händelse. Han är förlorad både i sina egna ögon och i sin samtids ögon. Han kollaborerar och sysslar med att driva in pengar till fienden. Han är inte längre värd att kallas ett Abrahams barn. Han är förlorad, men han blir återfunnen. 
 
Berättelsen om Sackaios visar hur Gud, genom Kristus och den heliga Anden, finner de som varit förlorat. Genom den fatala munsbiten av den förbjudna frukten blir människan förlorad. Förlorad tre olika nivåer eller dimensioner. 
 
För det första är hela mänskligheten, alla som varit, är, och ska leva förlorade från den paradisiska gudsgemenskapen. Tillträdet till evigheten gick förlorad i den alltför goda smakbiten av den förbjudna frukten.  
 
För det andra är varje människa, varje individ drabbad. Var och en är förlorad ur Gudsgemenskapen och livet i den heliga Anden. 
 
För det tredje är varje människohjärta förlorat. Det har förvandlats till sten och lagen och buden är bara till döds. Försvinnande lite av dt gudmliga livet i anden finns kvar. 
 
Men berättelsen om Sackaios visar början av det förnyade livet i Anden. Deen mänskligheten och den människa som blir återfunnen av Kristus. 
 
Sackaios var alltså tullindrivare. En syssla som den romerska ockupationsmakten arrenderat ut. Det var dessa kollaboratörer, som Sackaios, som fick utföra Romarnas smutsjobb. Romarna tog upp skatten en gång om året och det var tullindrivarna som bar upp den av folket. De var hatade och satta under skam för att de samarbetade med fienden, men också för att de tog upp en servicetariff de själva behöll. den tariffen blev de rika. Folket och allra minst de som försökte leva ett heligt och rättfärdigt liv - gudmännen - höll sig långt ifrån tullindrivarna.  
 
Jesus höll alltså att passera genom staden Jeriko, det var redan sent eftermiddagen och dessutom påsk. påsken samlades varje familj i hemmen för att äta lamm och osyrat bröd för att fira uttåget ur Egypten och befrielsen. Varje familj var förpliktad att erbjuda middag och husrum till sina släktingar som var besök. Dessutom var de förpliktigade att erbjuda alla andra resenärer middag och husrum. 

Uppenbarligen hade Jesus nu tackat nej till flera sådana inbjudan. Han närmade sig nu Jerikos utkanter där Sykomor träden växte. I ett sådant hade Sackaios klättrat upp i hopp om att kunna gömma sig i det tjocka lövverket och att människorna som följde efter Jesus redan hade återvänt till staden. 

Men uppenbarligen var det inte . Sackaios var sämre att gömma sig än han trodde och det var ännu många som följde efter Jesus. Jesus ser Sackaios, kallar honom vid namn och tackar sedan "ja" till middagsinbjudan. Stämningen var minst sagt politiskt laddad. Jesus - gudsmannen - tackar "ja" till middag hos den förlorade efter att ha avböjt alla rättfärdiga. 

Nu ett ögonblick är allt det hat, skam och ilska som varit riktade mot Sackaios riktade mot Jesus. Nu ett ögonblick var Sackaios hjärta återfunnet. Nu ett ögonblick får han frälsningen som gåva. Sackaios hade gått dit i hopp om att endast se Jesus, bektrakta honom avstånd, gudsmannen som umgås med de förlorade. 

Men någonting radikalt annorlunda än passivt åskådande inträffar. Det nya livet i Anden finner Sackaios hjärta. Och han accepterar konsekvenserna med glädje. Nu ett ögonblick har Sackaios blivit återfunnen och Jesus bekräftar det inför alla. Han kallar Sackaios för ett "Abrahams barn". 

korset riktas allt hat, skam och ilska mot Jesus. Den skam och det aht som borde ha riktats mänskligheten. Genom uppståndelsen får varje människa återfinna det sanna livet i anden. Frälsningens gåva är oförtjänad, men den har konsekvenser för hela livet. 

Det återfunna hjärtat får konsekvenser i en förnyad livsföring. Sackaios återbetalade det som han orätt förtjänat. Nu var det inte längre Sackaios som var förlorad. Han var återfunnen. De förlorade var de som av stolhet inte kunde ta emot det nya livet. 

I påskens mysterium blir de tre förlorade dimensionerna återupprättade. Hela mänskligheten, varje människoliv får nytt liv genom de förnyade hjärtan. Och Jesus får in och fira måltid med de återfunna. Amen 

---
Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text