Tuesday, March 31, 2015

Predikan: Maria bebådelsedag

Evangelium enligt den tredje årgångens texter; Luk. 1:46-55

Vi är alla kallade av Gud, först och främst till ett liv tillsammans med Honom. Det är som att Han skickar oss en event invite som är evig. Vissa människor får en ännu större kallelse, kallelse till en speciell uppgift. Den kanske största vi känner till är den som Maria får. Maria en ung kvinna, antagligen i gymnasieålder får änglar på besök.

Antagligen hade hon, som de flesta tonåringar gör, hunnit fundera vad hon vill göra med sitt liv. I enlighet med sin tid och kultur drömde hon säkert att hennes pappa skulle hitta henne en god man hon kunde leva ett gott liv tillsammans med. Hon drömde säkert om ett trevligt hus och att hon inte skulle dö i en förlossning.

Men knappast hade hon kunnat drömma om att få en ängel på besök, även om hennes familj regelbundet besökte templet, sin tids och kulturs Mekka. Ängel meddelar att hon ska bli med barn och att barnet kommer att vara mycket speciellt. Barnet ska göra stora saker och bli viktigt för miljoner och miljarder av människor.

De flesta av oss skulle säkert bli förskräckta av sådant besök och av sådana nyheter. Hur skrämmande skulle det inte redan vara om t.ex. vår statsminister körde in på vår gård i sin Mercedes och bad oss utföra ett uppdrag som vårt lands självständighet och framtid hänger på?! Ansvar för 5 och en halv miljon människor – skrämmande! Hur skrämmande måste det inte vara att ha ansvar för hela mänskligheten?!

Berättelsen om hur Maria tar emot sin kallelse får vara oss en påminnelse om hur Gud använder helt vanliga människor till att utföra stora saker. Gud tror på oss, på oss små människor. Han håller oss högt i kurs och vet att vi klarar de uppgifter som Han ger oss. Marias svar, den bön eller lovsång, hon ger får vi också ta i vår mun som tacksägelse och lovsång till Gud för att han först och främst har kallat oss in i sitt rike:

“Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin
ringa tjänare”

Vissa människor kallar Gud till speciella uppgifter. Ibland kommer kallelsen som den kom för Maria, men ibland kommer den mer tyst. Växer sakta fram. Ibland är det vårt samvete som tvingar oss att handla på ett visst sätt. Vi har inget annat val. En kvinna som nästan blivit bortglömd, men som levt ut en stor kallelse är: Irena Sendler

Hon blev nominerad för Nobels fredspris år 2007, men av någon anledning valdes Al Gore med sin miljöagenda istället. Irena dog året därpå, 98 år gammal. Ännu på sin dödsbädd ansåg hon att hon inte gjort någonting märkvärdigt, endast sin plikt. Men det hon gjorde kunde man kalla för ett sant hjältedåd!

Irena jobbade som rörmokare  i ghettot i Warzawa under andra världskriget. In i ghettot, den ynkliga statsdelen hade nazisterna trängt in alla judar från området. Där levde de I hemska förhållanden i väntan på en transport till något koncentrationsläger och gaskamrarna. I bottnet på sin verktygsback smugglade Irena ut spädbarn ur ghettot. I sin bil hade hon förutom verktyg och rörmokar tillbehör sin hund. Hunden hade hon tränat till att skälla aggressivt vid varje kontrollpunkt. Vakterna ville inget ha att göra med den stora och till synes aggressiva hunden, så de lät bli att söka igenom bilen. Dessutom täckte hundens ljud spädbarnens gråt.

På detta sätt lyckades Irena smuggla ut 2500 barn. Nazisterna fick till sist nys om vad det hon var som hon gjorde och som straff bröt de hennes båda ben och båda armar. Efter kriget försökte hon återförena barnen med sina föräldrar, men de flesta hade blivit gasade ihjäl. Hon hjälpte sedan barnen att bli placerade i goda fosterfamiljer.

Irena Sendlers dåd och kallelse var stor och betydelsefull. Gud kallar oss var och en först och främst till ett liv tillsammas med Honom. Ifall vi vill ta emot kanske Han kallar oss till äventyr och uppdrag för Honom.
Amen.
---
Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text.

No comments:

Post a Comment