Tuesday, March 31, 2015

Predikan: Maria bebådelsedag

Evangelium enligt den tredje årgångens texter; Luk. 1:46-55

Vi är alla kallade av Gud, först och främst till ett liv tillsammans med Honom. Det är som att Han skickar oss en event invite som är evig. Vissa människor får en ännu större kallelse, kallelse till en speciell uppgift. Den kanske största vi känner till är den som Maria får. Maria en ung kvinna, antagligen i gymnasieålder får änglar på besök.

Antagligen hade hon, som de flesta tonåringar gör, hunnit fundera vad hon vill göra med sitt liv. I enlighet med sin tid och kultur drömde hon säkert att hennes pappa skulle hitta henne en god man hon kunde leva ett gott liv tillsammans med. Hon drömde säkert om ett trevligt hus och att hon inte skulle dö i en förlossning.

Men knappast hade hon kunnat drömma om att få en ängel på besök, även om hennes familj regelbundet besökte templet, sin tids och kulturs Mekka. Ängel meddelar att hon ska bli med barn och att barnet kommer att vara mycket speciellt. Barnet ska göra stora saker och bli viktigt för miljoner och miljarder av människor.

De flesta av oss skulle säkert bli förskräckta av sådant besök och av sådana nyheter. Hur skrämmande skulle det inte redan vara om t.ex. vår statsminister körde in på vår gård i sin Mercedes och bad oss utföra ett uppdrag som vårt lands självständighet och framtid hänger på?! Ansvar för 5 och en halv miljon människor – skrämmande! Hur skrämmande måste det inte vara att ha ansvar för hela mänskligheten?!

Berättelsen om hur Maria tar emot sin kallelse får vara oss en påminnelse om hur Gud använder helt vanliga människor till att utföra stora saker. Gud tror på oss, på oss små människor. Han håller oss högt i kurs och vet att vi klarar de uppgifter som Han ger oss. Marias svar, den bön eller lovsång, hon ger får vi också ta i vår mun som tacksägelse och lovsång till Gud för att han först och främst har kallat oss in i sitt rike:

“Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin
ringa tjänare”

Vissa människor kallar Gud till speciella uppgifter. Ibland kommer kallelsen som den kom för Maria, men ibland kommer den mer tyst. Växer sakta fram. Ibland är det vårt samvete som tvingar oss att handla på ett visst sätt. Vi har inget annat val. En kvinna som nästan blivit bortglömd, men som levt ut en stor kallelse är: Irena Sendler

Hon blev nominerad för Nobels fredspris år 2007, men av någon anledning valdes Al Gore med sin miljöagenda istället. Irena dog året därpå, 98 år gammal. Ännu på sin dödsbädd ansåg hon att hon inte gjort någonting märkvärdigt, endast sin plikt. Men det hon gjorde kunde man kalla för ett sant hjältedåd!

Irena jobbade som rörmokare  i ghettot i Warzawa under andra världskriget. In i ghettot, den ynkliga statsdelen hade nazisterna trängt in alla judar från området. Där levde de I hemska förhållanden i väntan på en transport till något koncentrationsläger och gaskamrarna. I bottnet på sin verktygsback smugglade Irena ut spädbarn ur ghettot. I sin bil hade hon förutom verktyg och rörmokar tillbehör sin hund. Hunden hade hon tränat till att skälla aggressivt vid varje kontrollpunkt. Vakterna ville inget ha att göra med den stora och till synes aggressiva hunden, så de lät bli att söka igenom bilen. Dessutom täckte hundens ljud spädbarnens gråt.

På detta sätt lyckades Irena smuggla ut 2500 barn. Nazisterna fick till sist nys om vad det hon var som hon gjorde och som straff bröt de hennes båda ben och båda armar. Efter kriget försökte hon återförena barnen med sina föräldrar, men de flesta hade blivit gasade ihjäl. Hon hjälpte sedan barnen att bli placerade i goda fosterfamiljer.

Irena Sendlers dåd och kallelse var stor och betydelsefull. Gud kallar oss var och en först och främst till ett liv tillsammas med Honom. Ifall vi vill ta emot kanske Han kallar oss till äventyr och uppdrag för Honom.
Amen.
---
Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text.

Predikan: till minnet av vinterkrigets slut (13.3)

Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. Vandra då som ljusets barn.  Ty ljusets frukt består i allt vad godhet, rättfärdighet och sanning heter(Ef 5:8-9)

Vi är här idag samlade i en fin kyrka, i fina kläder, vi har det varmt och vi har ätit våra magar mätta. Så var det inte för 75 år sedan. Vårt land var hotat av fienden och hade precis lidit ett nederlag. Ett nederlag som egentligen var en seger; vi behöll vårt land och vårt hem.

Vi hade det inte så bra, landet var sargat av fiendens offensiv och våra hjärtan trasiga av sorg för de stupade och sårade. Men vi hade kvar våra hem och vårt land. Priset var högt. Vårt land låg i mörker. Våra hjärtan låg i mörker.

I Efesierbrevet talar Paulus om något liknande, om då våra hjärtan är ansatta av mörker, fienden och ondskan.

Läs text: Ef. 5:1–11

Paulus säger att vi inte ska ha något att göra med mörkrets makter, vi ska hålla oss långt borta från dem. Men ibland så går det inte att undgå det onda, speciellt inte då en främmande stat inleder en offensiv emot fosterlandet. Då en främmande ondska vill roffa åt sig det goda vi har skaffat oss i vårt anletes svett.

Paulus förknippar lögn, eller att bedra någon, med ondskan eller mörkrets makter. Man brukar också tala om att sanningen är det första offret i ett krig. Man på ett eller annat sätt rättfärdigör sitt olagliga handlande genom lögner. Tänk bara på skotten i Mainila för över 70 år sedan eller de gröna gubbarna på Krim i nuläget.

Någonstans inne i oss finns det en röst som ropar att det är fel att attacker en annan människa eller en annan stat. För att rättfärdiggöra det  behövs det lögner och propaganda som gör reducerar offret till ett ting, till de. De är inga människor, de har gjort sig tjänta av ett krig, de är ingenting värda, de borde alltid ha hört till moderlandet. Lögnen är medlet för att rättfärdiggöra girigheten efter någon annans lycka eller ägodelar.

Lögnen är lömsk och korrumperar vårt inre, den tillåter mörkret och ondskan att ta över i våra hjärtan. Den tillåter girigheten att ta över och styra våra liv.

Jesus lär oss en annan väg, ett annat sätt att leva på. Han levde helt för andra, t.o.m. så mycket att Han gav sitt liv för vår skull. Genom sin död övervann han döden. Genom sin uppståndelse öppnade Han vägen för oss till Gud. I det kan vi finna tröst, hopp och glädje. Vi får kommma till Honom och en dag får vi träda in i Hans rike och där inför Kristus Lammet möta våra bortgångna familjemedlemmar och vapenbröder.

Jesus visade oss ett liv där lögnen och girigheten inte hade någon plats. Därmed var också ondkskan förvisade ur hans liv. Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren, säger Paulus. Jesu exempel är gott att ta efter. Att sträva efter att bemöta varje person med kärlek, att försöka se Kristus i varje människa och villkorlöst förse den personen med vad den behöver.

Det är svårt att lära sig att vara tacksam över det andra har, men som vi saknar. Det är svårt att avstå från girighet efter vad andra har, som vi vill ha men inte nödvändigvis behöver.

Vi är nu mitt inne i fastan. Fastan uppmanar oss till att sakta ner, titta och analysera vårt eget liv. Vad är det vi inte behöver. Vad kan vi lämna bort för att ge utrymme för viktigare saker. Viktigare saker som att umgås med våra familjer, våra vänner och bekanta, vila. Att hitta tid för att be och vara i Gud.

Det är att vandra såm ljusets barn, som Paulus säger. Att ständigt öva sig i att ge, mer än att få, att utföra sin plikt då det behövs, vara tacksam och glädjas med och för andra.

Idag, mitt i fastan, får vi överlämna den här dagen till att vara tacksamma för vad våra veteraner, våra vänner och föräldrar gjorde för vår skull för 75 år sedan. Tack var dem är vi här idag och har det gott. Äran får vi ge åt Gud, som har lärt oss att leva ett liv i ljus och inte i mörker.

Amen.
---
Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text.

Predikan på andra söndagen i fastan

Evangelium enligt den tredje årgången: Luk. 7:36-50

Har du någon gång varit så arg att du allra helst bara stängt in dig i sovrummet och legat under täckte hela dagen utan att se en enda person? Kanske du inte har varit riktigt så arg, men arg i varje fall. Arg på den där typen som alltid gör så där bara för att irritera just dig! Kanske hen går i samma skola som du jobbar på samma plats som du eller är din granne. 

Vi blir alla arga någon gång. Ilska och t.o.m. hat är helt vardagliga känslor för oss. Oftast hinner vi bli arga flera gånger om dagen, men som tur varar det bara i någon minut. Mer sällan är det som vi blir riktigt arga. Också i bibeln berättas det om hur olika människor blir arga i olika sammanhang. I dagens evangelietext har Jesus uppenbarligen gjort några fariséer arga och nu vill de hämnas och skämma ut honom. 

En av dem bjuder Jesus hem till sig på middag efter att Jesus undervisat och gjort under hela dagen i byn. Om någon var på resa och kom till en by hörde det till god sed att bjuda resenären på middag och helst att erbjuda husrum. Då man gick in i huset för att äta middag skulle husets ägare se till att det fanns vatten och handdukar till förfogande så att resenären kunde tvätta av sina dammiga fötter. Om det var ett rikt hus skulle tjänarna utföra det här. 

I evangeliet står det inget om att värden skulle ha gett Jesus vatten, handduk eller något i den stilen. I stället verkar det som om värden bjudit dit Jesus närmast för att skämma ut honom under middagen. Fariséen hade nog blivit sårad och tagit på näsan av det som Jesus sagt under dagen. Husets ägare verkar strunta helt i alla artighets gester som hör till och mer väntar. Men värdens plan går plötsligt i stöpet! Något oväntat händer.

I matsalen tillsammans med Farisee, Jesus och andra viktiga personer finns en kvinna. Vi får veta att hon sysslar med sådant som inte riktigt är accpeterat i samhället. Antagligen sålde hon sig själv. Men hon gör de som farisée inte kunnat. Hon har tagit med sig dybar olja. Eftersom Jesus inte kunnat tvätta av dammet från sina fötter bestämmer hon sig att göra det här. Hon gråter och verkar lipa så mycket att det räcker till för att väta ner hans fötter. Utan handduk som hon är bestämmer hon sig för att använda sitt hår istället. Till sist häller hon den dyra parfymen över Jesu fötter. 

Det måste ha blivit tyst vid bordet. Antagligen var stämningen så spänd att man kunnat skära i luften med en kniv. Alla väntar sig, speciellt fariséerna, att Jesus ska göra det som hör till att man gör. Stoppar kvinnan, skäller ut henne och låter henne bli fängslad och straffad. Det hon gjort hade räckt till dödsstraff enligt den tidens lagstiftning. Men Jesus gör någonting annat. Någonting oväntat och kontroversiellt. Han gör det man inte får göra. Han låter henne fortsätta!

Som förklaring berättar Jesus en berättelse. En berättelse om två personer, båda har lånat pengar och kan inte betala. Den ena har lånat en astronomisk summa och den andra en lite mindre summa. Långivaren avksriver bådas skuld. Personen som lånat den astronomiska summan syftar på kvinnan som tvättat Jesu fötter och den andra personen i berättelsen är fariséen som bjudit på middag. Båda har gjort fel. 

Istället för att låta skulden och ilskan styra, väljer Jesus ett annat sätt att handla. Ofta när vi blir arga, är vi inte ensamma om våra känslor. Den eller de vi är arga på är ofta minst lika sura på oss. Och ilskan och bitterheten kommer bara att fortsätta hur länge som helst ifall ingendera väljer att lösa situationen. 

Det är ganska lätt att vara arg och att förbli sur och bitter. Det är mycket svår att förlåta och släppa känslorna och agget. 
Jesus lär oss ett radiklat annorlunda sätt att leva på. Han utmanar oss till att förlåta och släppa. Även om det är svårt att förlåta om inte näst intill omöjligt ibland. Så kostar det oss mindre än att förbli arga. I längden gnvara ilskan i oss och bildligt talat urholkar vårt inre till ingenting annat än bitterhet finns kvar. 

I Gudstjänsten och speciellt under fastan uppmans vi att öva oss i att förlåta och släppa alla känslor av ilska och bitterhet. I synda bekännelsen får vi lämna det ifrån oss och vi blir försäkrade om att också Gud har glömt vad vi burit på. 

I nattvarden uppmans vi på allvar att tänka efter i ifall vi har någonting otalt med någon. Ifall vi är arga, avundsjuka eller bittra på någon är det bra att släppa allt sådant innan vi kommer för att dela kärlekens måltid. I nattvarden får vi möta Gud som är god och kärleksfull, vi får låta honom tömma oss på vår ilska och låta oss bli fyllda av kärlek. Som Jesus låter bli att avvisa kvinnan vid måltiden och istället visar henne kärlek.

Amen.
----
Den här predikan har jag hållit i S:t Mikaels kyrka i Kyrkslätt. Det här är en oredigerad version av de anteckningar jag hade för predikan. De är menade för att stöda mig i att hålla det tal vi kallar predikan. Därför kan det som läst text verka som om det finns logiska hopp och texten kanske inte rikttigt fungerar som skriven text.