Tuesday, June 17, 2014

Min första tid som präst

Några ord om hur min första vecka som präst har varit. Publicerat ursprungligen på Camilla Predikar.

Intyg, Luther, domkapitlet och en väldigt aktiv 1-åring hade fyllt min vår och jag hann knappt fundera över det faktum att jag skulle få bli präst. Att axla det stora ansvaret att förvalta sakramenten och leva som ett exempel för församlingen. Ska jag verkligen klara av det? Kaplanens svar ringer i mina öron: ”Ingen blir någonsin färdigutbildad för det här yrket. Sist och slutligen är det Kristus som handlar genom dig och inte du själv.”

Orgeln dundrade med sitt mäktiga spel, Lauri går framför mig med korset och biskopen följer där bakom någonstans. Vigningen räckte en och en halv timme. Det enda jag minns är att jag svarat ”ja” upprepade gånger, biskopen lagt stolan på mina axlar och jag därefter blivit iklädd mässhaken. Det kändes bra. Rentav euforiskt. Men samtidigt känner jag mig väldigt liten och ung under den stora och tunga mässhaken. Stolan hänger över mina axlar som ett ok. Men det känns bra och i mitt hjärta förtröstar jag på Kristus. Resten av dagen är ett dis av tårta, kaffe, tal och en massa folk iförda kaftan. Jag hinner pusta ut några dagar innan mitt första uppdrag.

Första dagen på jobbet, söndag. Jag ska predika i församlingens båda Gudstjänster. Jag tar på mig den nya svarta kostymen, de nya svarta skorna och såklart den svarta skjortan med vit tonsurkrage. Hur kommer folk att reagera när de ser mig? Kommer någon att börja tala med mig under tågresan från vårt hem till Kyrkslätt? Jag hinner inte fundera så länge på den saken. Lokaltåget kom inte. Det bara inte kom. Jag kollar tidtabellen en gång till. Jo, kl 08:14 ma-su. Det ska gå. Men det kommer inte. Shit! Vad gör jag nu? Jag tar följande tåg en kvart senare till Pasila. Det går ett Inter City tåg 09:08. Jag köper biljett och meddelar kyrkoherden att jag blir lite sen. Då jag kommer fram väntar han vid stationen och vi kör raserfart till Haapajärvi kapell. Gudstjänsten kan börja, 5 minuter försenad. Kyrkoherden konstaterar lugnt: ”Vi är på landet, det är inte så på minuten”. De följande Gudstjänsterna går bra och predikningarna, gestaltade med hjälp av min sons leksaksbrandbil, lika så.

Följande dag tar jag mig till pastorskansliet. Den här gången kommer tåget och det hade inte gjort något ifall det inte kommit. Jag har inga tider jag måste pricka. På kansliet blir jag hälsad och gratulerad av kanslisterna, visad till mitt rum och de mest centrala platserna i kansliet. Då vi ska få igång datorn visar det sig problematiskt. Eller den startar, jag kan logga in med de nya användaruppgifterna, men där finns ingenting. Min profil är helt tom, inte ens en webbläsare. Alltså kommer jag inte in på bokningssystemet, e-posten eller servern. Kanslisterna börjar åtgärda saken som om de varit med om saken förr. Vips så har de printat ut informationen och mina kommande förrättningar och uppgifter. Bara att börja ringa upp familjerna och de anhögriga.

På eftermiddagen går jag till församlingshemmets andra ända där ungefär 200 pensionärer från hela Västra-Nyland  har samlats till ett allsångstillfälle. Jag ska framföra församlingens hälsning och hålla en kort andakt. Jag blir anvisad en plats längst fram, bredvid ordföranden och konferenciern. Platsen man ser absolut bäst ifrån. Där sitter jag med unga ögon och god hörsel, medan alla de andra levt ett tre gånger längre innehållsrikt liv. Vad har jag att säga dem som redan vet och kan så mycket? ”Det är Kristus som verkar genom dig” hör jag i bakhuvudet medan jag stiger upp på scenen. Läser en av söndagens texter, talar kort och ber en bön. Det verkar mycket uppskattat och många vill tala med mig under kaffet.

Resten av veckan går i samma tecken: datorproblem, samtal, predikoförberedelse och skrivande. Några församlingsbor har jag inte träffat efter måndagen. Men kalendern fylls desto fortare och skiftskollägret nalkas.

No comments:

Post a Comment