Wednesday, June 18, 2014

Arcteryx Leaf Khard 30 Pack

I have been using Arteryx' Leaf Khard 30 - pack now for a year. The Khard is a superb pack,  altough I must admit it has its shortcomings and I wished I had bought the
Khard 30. Picture: Arcteryx
45 litre version.

The Khard has a zipper that runs all around from on side to the other. Making it a sort of top-loader, but with the option of opening it up completely flat. This makes the bag super versatile and even when stuffed to the brim it is possible to remove items from the bottom of the pack with minimum hassle. Just zip up the side, take it out, zip up again. The load bearing system is great, nothing less that you'd expect from a Arcteryx product. The shoulder straps are sturdy and quite comfy. The pack comes with a wide 50mm webbing waist-strap, which means it's unpadded. Though I see no reason why there should be any padding, since you'll probably not be carrying anything heavy enough to require padding. I have carried loads to about 12kg without any need for padding. The pack also has two aluminium "stakes" running through the back, giving the pack a back shaped contour. I ended up removing these, as I saw no need for them and quite frankly I think the pack is much more comfortable without them.

The pack also features two huge side pockets, a top pocket and a small flat pocket under the top "flap". The side pockets can easily hold a 1L Nalgene bottle or a hydration bladder(there are ports for hoses/cables). Alltough a Source Wide pack will not fit in the Khard 30' side pockets, because of the wide opening. A Source Kangaroo will fit. I have used the side pockets eg. for my hammock, tarp, raingear, water bottle and DDK(Diaper Disaster Kit). The top pocket is also huge and goes all the way to the front for maybe 10 cm. I can easily fit my Swarovski EL 10x32 binoculars in there. The flat pocket inside the pack will fit som maps or a pocket sized Moleskine notebook. I usually carry my Firsts Aid-kit in there. The pack also features a hook typ of hanger for eg. a waterbladder inside the pack and the main compartment has two access points for cables och hoses. There are numerous lashing points on the outside and on the top, but only two at the bottom. The pack comes with a bungy-cord and lock attached to the lashing points. Similary there are lashing points inside the pack, along the back. All four sides inside the pack has wide hook- and loop webbing for attaching pouches. This is great! LBX Tactical sells pouches specifically made to fit inside the Khard on the webbing. Or of course if you own a sewing machine you can easily and at a fraction of a LBX pouchs' cost DIY.

During the spring I took the pack for some lightweight hiking( 1 night, approx 25km): I could easily fit in it:
- lightweight down jacket
- Poncho liner(US surplus)
- Freeze dried food, snacks
- Water: Source 3L Wide pack, Source 1L Kangaroo
- warm hat, sleeping socks, gloves
- Rain coat & pants
- Cooking kit
- First Aid kit
- Map, compass
- Headlamp
- Tarp, cords, tent stakes
- Hammock, cords
- Sleeping pad(lashed on the outside)
- Odds & ends


Pack flat open. Note: hook and loop panels.


Attachments points, inside back side.

The flat inside top pocket.

Access points for hydration hoses and cables. Attachment hook for eg. Hydration bladder.

Side pockets, external attachment points, side handle.


Side handle, attachment points.

Access point for hydration hose or cables from side pocket.

Side compression straps.


Side compression straps. Attachment points at bottom.

Shoulder straps, sternum strap, waist-belt. Note: attachment points on shoulder straps.
 Shoulder straps, sternum strap, waist-belt. Note: attachment points on shoulder straps.

Quick-release buckle on shoulder strap.

Main zipper at top of bag(for some reason blogger keeps on rotating the picture)

Top "lid/flap" pocket with key ring inside.

Bungy cord attached on the top of the bag.






Tuesday, June 17, 2014

Min första tid som präst

Några ord om hur min första vecka som präst har varit. Publicerat ursprungligen på Camilla Predikar.

Intyg, Luther, domkapitlet och en väldigt aktiv 1-åring hade fyllt min vår och jag hann knappt fundera över det faktum att jag skulle få bli präst. Att axla det stora ansvaret att förvalta sakramenten och leva som ett exempel för församlingen. Ska jag verkligen klara av det? Kaplanens svar ringer i mina öron: ”Ingen blir någonsin färdigutbildad för det här yrket. Sist och slutligen är det Kristus som handlar genom dig och inte du själv.”

Orgeln dundrade med sitt mäktiga spel, Lauri går framför mig med korset och biskopen följer där bakom någonstans. Vigningen räckte en och en halv timme. Det enda jag minns är att jag svarat ”ja” upprepade gånger, biskopen lagt stolan på mina axlar och jag därefter blivit iklädd mässhaken. Det kändes bra. Rentav euforiskt. Men samtidigt känner jag mig väldigt liten och ung under den stora och tunga mässhaken. Stolan hänger över mina axlar som ett ok. Men det känns bra och i mitt hjärta förtröstar jag på Kristus. Resten av dagen är ett dis av tårta, kaffe, tal och en massa folk iförda kaftan. Jag hinner pusta ut några dagar innan mitt första uppdrag.

Första dagen på jobbet, söndag. Jag ska predika i församlingens båda Gudstjänster. Jag tar på mig den nya svarta kostymen, de nya svarta skorna och såklart den svarta skjortan med vit tonsurkrage. Hur kommer folk att reagera när de ser mig? Kommer någon att börja tala med mig under tågresan från vårt hem till Kyrkslätt? Jag hinner inte fundera så länge på den saken. Lokaltåget kom inte. Det bara inte kom. Jag kollar tidtabellen en gång till. Jo, kl 08:14 ma-su. Det ska gå. Men det kommer inte. Shit! Vad gör jag nu? Jag tar följande tåg en kvart senare till Pasila. Det går ett Inter City tåg 09:08. Jag köper biljett och meddelar kyrkoherden att jag blir lite sen. Då jag kommer fram väntar han vid stationen och vi kör raserfart till Haapajärvi kapell. Gudstjänsten kan börja, 5 minuter försenad. Kyrkoherden konstaterar lugnt: ”Vi är på landet, det är inte så på minuten”. De följande Gudstjänsterna går bra och predikningarna, gestaltade med hjälp av min sons leksaksbrandbil, lika så.

Följande dag tar jag mig till pastorskansliet. Den här gången kommer tåget och det hade inte gjort något ifall det inte kommit. Jag har inga tider jag måste pricka. På kansliet blir jag hälsad och gratulerad av kanslisterna, visad till mitt rum och de mest centrala platserna i kansliet. Då vi ska få igång datorn visar det sig problematiskt. Eller den startar, jag kan logga in med de nya användaruppgifterna, men där finns ingenting. Min profil är helt tom, inte ens en webbläsare. Alltså kommer jag inte in på bokningssystemet, e-posten eller servern. Kanslisterna börjar åtgärda saken som om de varit med om saken förr. Vips så har de printat ut informationen och mina kommande förrättningar och uppgifter. Bara att börja ringa upp familjerna och de anhögriga.

På eftermiddagen går jag till församlingshemmets andra ända där ungefär 200 pensionärer från hela Västra-Nyland  har samlats till ett allsångstillfälle. Jag ska framföra församlingens hälsning och hålla en kort andakt. Jag blir anvisad en plats längst fram, bredvid ordföranden och konferenciern. Platsen man ser absolut bäst ifrån. Där sitter jag med unga ögon och god hörsel, medan alla de andra levt ett tre gånger längre innehållsrikt liv. Vad har jag att säga dem som redan vet och kan så mycket? ”Det är Kristus som verkar genom dig” hör jag i bakhuvudet medan jag stiger upp på scenen. Läser en av söndagens texter, talar kort och ber en bön. Det verkar mycket uppskattat och många vill tala med mig under kaffet.

Resten av veckan går i samma tecken: datorproblem, samtal, predikoförberedelse och skrivande. Några församlingsbor har jag inte träffat efter måndagen. Men kalendern fylls desto fortare och skiftskollägret nalkas.

Hejdå Veritas Forum

Under våren 2014 slutade jag på Studentmissionen som koordinator för det svenskspråkiga Veritas Forum arbetet. Här är några korta reflektioner över min tid:

Då jag började för tre år sedan var det få i Finland som visste vad Veritas Forum är och vilken dess
vision var. Det var knappt så jag själv visste. Då hade jag bara tittat på några videon och läst några artiklar på nätet. Det verkade som om det handlade om att diskutera om Gudsbevis och hur plausibel den kristna tron var. Men då hade jag också sett endast ett fåtal diskussioner.

När jag började som koordinator fick jag snabbt lära mig att Veritas uppgift var något mycket mer och djupare. Det handlade egentligen inte om att "vinna" en diskussion eller visa sig filosofiskt överlägsen de icke-religösa talarna. Nej, det handlade om något så oändligt mycket mer: att påverka universiteten och samhället på långsikt. När jag säger på långsikt så talar vi om 50 eller 100 år in i framtiden. Veritas Forums huvuduppgift var att starta diskussionen och få studenterna, de som i framtiden kommer att styra i vår värld, att inse att de behöver ställa sig frågan "vad är ett gott liv och hur lever man ett sådant?". Det handlar om att få universiteten att inse att det är deras uppgift att fostra studenterna till att ställa sig dessa frågor och att våga fråga vad all kunskap och alla teorier egentligen betyder. Metoden var i grunden enkel, ordna diskussioner mellan en kristen och t.ex. en ateist och en sekulär agnostiker om en aktuell fråga. Poängen är inte att någon av dem ska "vinna" diskussionen utan att få igång diskussionen. 

I praktiken har hela projektet visat sig vara mycket svårare än så. För det första att försöka få studenter, universitetspersonal och kristna att förstå vad det är som är meningen med det hela har varit svårt. Speciellt att förklara för de kristna att det inte handlar om traditionell apologetik eller evangelisation. Det handlar i första hand inte om att föra människor till tro, utan att göra ateister och agnostiker till sökare. Att visa att de kristna kan diskutera i en kärleksfull anda och att det finns kristna vetenskapsmän. Man kunde säga att det handlar om att motverka fördomar som t.ex. att kristendomen bara är tusentals år gamla sagor som någon hittat på för att snärja människorna, att de kristna är intoleranta mot andra och inte kan lyssna eller diskutera med andra på ett vettigt sätt. De kristna är helt enkelt dumma och kan inte tänka eller resonera på ett objektivt och vetenskapligt sätt. 

I praktiken har det varit svårt också på grund av att många har varit mycket entusiastiska över hela projektet och visionen. Men då det kommer till att hitta samarbetspartners och personer för att utföra jobbet har det varit stopp. Många vill vara med, men det känns som om väldigt få är beredda att göra något. Som koordinator har det dessutom varit tungt, ensamt och svårt att jobba med en extremt begränsad arbetstid. Jobb hade det funnits för mer än en heltidstjänst. Som koordinator hade jag önskat mer stöd och handledning och positiv feedback och tips. I praktiken har sådan varit mycket begränsad.

Att få ihop ett forum med tre talare har visat sig vara extremt svårt. Inför varje forum har planeringsgruppen i samråd med koordinatorn ofta kommit på 30-40 personer som kunde passa som talare, har något att säga om ämnet och uppfyller de akademiska meriterna. Ungefär hälften har tillfrågats varav hälften av dem låter bli att svara och resten oftast har tackat nej. Av de talare som varit positiva till att ställa upp för forumet drar många sig ur mitt i planeringsprocessen(en t.o.m. bokstavligen försvann under jorden) vilket ofta betytt att planeringen måste påbörjas från nära nog början. 

Trots allt det här tycker jag att de forum vi haft i regel lyckats väl. De diskussioner jag själv har har kunnat närvara vid har varit extremt goda och varit helt i enlighet med visionen och motarbetat ovannämnda fördomar. Diskussionerna har berört ämnen som inte direkt är teologiska eller apologetiska, istället sådant som är angeläget för "vanliga människor". Men ämnen som det ändå varit möjligt att få in Kristus i. Kristus och Gud har inte ens alltid nämnts vid namn under forumen, men på något sätt har den kristna talaren och dennes syn på saken framträtt som det mest tilltalande. I det ser jag att vi verkligen har lyckats börja bygga en god grund för Veritas Forum i Finland.

Om man ser på Veritas Forum i USA där de har hunnit hålla på i snart ett kvartsekel så har de först nu på senare år kunnat börja mer frimodigt tala om Kristus och ämnen har kunnat vara betydligt mer fokuserade på Gud och tron. Men vägen dit har varit lång, även de har varit tvungna att börja med diskussioner som till det yttre kanske inte har så mycket med tron, kyrkan, Bibeln eller Kristus att göra. Nu börjar man se frukten av arbetet som pågått länge och den långsiktiga visionen börjar förverkligas. Universiteten börjar se att det är viktigt att fråga sig vad alla teorier och all kunskap egentligen betyder för oss. Hur kan det hjälpa oss till att bli bättre människor?

Jag lämnar arbetet nu efter tre år och det känns som om vi tillsammans har lyckats göra väldigt lite, i alla fall i jämförelse med de andra länder där Veritas Forum verkar. Jag hoppas att arbetet ska få fortsätta så länge som möjligt och ska kunna omfatta fler aktörer än Studentmissionen och ett fåtal församlingar. Min vision har varit att forma planeringsteam på de orter där studentmissionen verkar på svenska och att varje team skulle ha en person från just den orten till sitt stöd. I Åbo finns det ett mycket fungerande och kapabelt team jag är mycket tacksam för. Jag är också tacksam för allt det arbete som studenter och anställda utfört i Helsingfors och Vasa. Själv kommer jag inte helt att lämna Veritas Forum(hoppas jag), jag ställer mig fortsättningsvis till förfogande och kan tänka mig att fungera som en stödande person för gruppen i Helsingfors en tid fram över. 


Fader, i Dina kapabla händer lämnar jag arbetet!