Monday, March 5, 2018

Predikan: Maria Bebådelsedag

Vi är alla kallade av Gud, först och främst till ett liv tillsammans med Honom. Det är som att Han skickar oss en event invite som är evig. Vissa människor får en ännu större kallelse, kallelse till en speciell uppgift. Den kanske största vi känner till är den som Maria får. Maria en ung kvinna, antagligen i gymnasieålder får änglar på besök.

Antagligen hade hon, som de flesta tonåringar gör, hunnit fundera vad hon vill göra med sitt liv. I enlighet med sin tid och kultur drömde hon säkert att hennes pappa skulle hitta henne en god man hon kunde leva ett gott liv tillsammans med. Hon drömde säkert om ett trevligt hus och att hon inte skulle dö i en förlossning.

Men knappast hade hon kunnat drömma om att få en ängel på besök, även om hennes familj regelbundet besökte templet, sin tids och kulturs Mekka. Ängel meddelar att hon ska bli med barn och att barnet kommer att vara mycket speciellt. Barnet ska göra stora saker och bli viktigt för miljoner och miljarder av människor.

De flesta av oss skulle säkert bli förskräckta av sådant besök och av sådana nyheter. Hur skrämmande skulle det inte redan vara om t.ex. vår statsminister körde in på vår gård i sin Mercedes och bad oss utföra ett uppdrag som vårt lands självständighet och framtid hänger på?! Ansvar för 5 och en halv miljon människor – skrämmande! Hur skrämmande måste det inte vara att ha ansvar för hela mänskligheten?!

Berättelsen om hur Maria tar emot sin kallelse får vara oss en påminnelse om hur Gud använder helt vanliga människor till att utföra stora saker. Gud tror på oss, på oss små människor. Han håller oss högt i kurs och vet att vi klarar de uppgifter som Han ger oss. Marias svar, den bön eller lovsång, hon ger får vi också ta i vår mun som tacksägelse och lovsång till Gud för att han först och främst har kallat oss in i sitt rike:

“Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin
ringa tjänare”

Vissa människor kallar Gud till speciella uppgifter. Ibland kommer kallelsen som den kom för Maria, men ibland kommer den mer tyst. Växer sakta fram. Ibland är det vårt samvete som tvingar oss att handla på ett visst sätt. Vi har inget annat val. En kvinna som nästan blivit bortglömd, men som levt ut en stor kallelse är: Irena Sendler

Hon blev nominerad för Nobels fredspris år 2007, men av någon anledning valdes Al Gore med sin miljöagenda istället. Irena dog året därpå, 98 år gammal. Ännu på sin dödsbädd ansåg hon att hon inte gjort någonting märkvärdigt, endast sin plikt. Men det hon gjorde kunde man kalla för ett sant hjältedåd!

Irena jobbade som rörmokare  i ghettot i Warzawa under andra världskriget. In i ghettot, den ynkliga statsdelen hade nazisterna trängt in alla judar från området. Där levde de I hemska förhållanden i väntan på en transport till något koncentrationsläger och gaskamrarna. I bottnet på sin verktygsback smugglade Irena ut spädbarn ur ghettot. I sin bil hade hon förutom verktyg och rörmokar tillbehör sin hund. Hunden hade hon tränat till att skälla aggressivt vid varje kontrollpunkt. Vakterna ville inget ha att göra med den stora och till synes aggressiva hunden, så de lät bli att söka igenom bilen. Dessutom täckte hundens ljud spädbarnens gråt.

På detta sätt lyckades Irena smuggla ut 2500 barn. Nazisterna fick till sist nys om vad det hon var som hon gjorde och som straff bröt de hennes båda ben och båda armar. Efter kriget försökte hon återförena barnen med sina föräldrar, men de flesta hade blivit gasade ihjäl. Hon hjälpte sedan barnen att bli placerade i goda fosterfamiljer.

Irena Sendlers dåd och kallelse var stor och betydelsefull. Gud kallar oss var och en först och främst till ett liv tillsammas med Honom. Ifall vi vill ta emot kanske Han kallar oss till äventyr och uppdrag för Honom.
Amen.

Predikan 3. sö i fastan

Jesus segrar över ondskans makter
Jer. 26:12-16, Upp. 3:14-19, Joh. 12:37-43

Dagstidningarna och nyheterna är fyllda av sorgliga och hemska nyheter. Under den senaste veckan veckan har vi bl.a. fått följa med SFVs ordfördandes lyxbostad, konflikten i SydSudan som håller på att utmynna i etnisk rensning och hungersnöd och NYHET. Det känns som om världen är fylld med ondska och lidande. Det är den, men också av godhet och glädje. Men de nyheterna når sällan över nyhetströskeln. Men nu ska vi inte prata om journalistik, utan om att det finns verklig ondska och lidande i världen. Det är säkert många som någongång ställt sig frågan varför. Varför kan och får det finnas så mycket lidande och ondska? Och varför tillåter Gud som är god sådant?

Följer vi med jesus så är det rätt så ofta han möter på ondska och lidande av olika slag. Ibland är det sjukdomar som ansätter någon människa hårt, ibland ett väderfenomen och ibland politik och maktstrukturer som bidrar till förtrycka. Om vi för en stund stannar upp och funderar på vår värld så  kan vi märka att det finns olika slags ondska och att det inte var särskilt annorlunda på Jesu tid.

Vi kan för det första tala om ondska och lidande som orsakas av världen eller naturen. I alla tider har människor kallat naturens olika makter för gudar, makter vi inte rår emot; havet, himlen, solen m.m. Det kan handla om jordbävningar eller torka som orsakar stort lidande och död. Det kan handla om någon sjukdom som lämnar bestående och svåra men efter sig. Det mesta kan vi inget emot och det finns ingen eller någon vi kunde kalla för skyldig. Men vårt oekologiska leverna bidrar nog till en viss del till denna typ av ondska.

För det andra kan vi tala om avsiktlig ondska, som nästan alltid handlar om själviskhet. Själviskhet som blivit till girighet och hat. Någon har något gott och nödvändigt, men vägrar att dela med sig och kallar det för sitt. Varpå någon annan ser sig tvungen och berättigad till att ta det med våld. Det här sker i olika skala hela tiden omkring oss, mellan två personer, i affärsvärlden och mellan stater. Volymerna och skalan är de enda som varierar.

För det tredje kan vi tala om strukturell ondska. I vår värld och vårt samhälle har vi strukturer som är orättvisa och gynnar en part men förtrycker och orsakar lidande för en annan. Ibland är det misstag eller oavsiktligt och ibland makthavare och överheter som missbrukar sin ställning. Aktuellt i vårt land just nu är nog migris asylpolitik. Även om en idvid skulle vilja hjälpa en asylsökande, så kan det visa sig vara omöjligt på grund av lagstiftning och reglement. Jag ska läsa ett uttdrag ur ett negativt asyl beslut:

Asylnbeslut.
>> 
Migrationsverket anser det sant att ditt liv är hotat på hemorten, både av lokalbefolkning och talibaner. Även en privatperson eller en privat instans kan anses vara den som utövar förföljelse om myndigheterna inte klarar av att erbjuda skydd mot hotet.

Enligt information från ursprungslandet har inte de afghanska myndigheterna möjlighet att erbjuda dej skydd i Parvan-provinsen varken mot lokalbefolkningen eller talibanerna.

Alla villkor är uppfyllda för att bevilja asyl åt dej. Migrationsverket anser att du har en välgrundad fruktan för förföljelse i din hemregion på grund av din religionstillhörighet.

Du har berättat att det i nuläget är omöjligt för dej att bosätta dej någonstans i Afghanistan på grund av talibanerna som finns överallt, samt för att du på grund av din fars handlingar, kan bli anhållen av afghanska myndigheter.

Trots det tidigare nämnda anser Migrationsverket att du, när du återvänder till Afghanistan, har möjlighet att undkomma talibanerna och hotet från befolkningen i din hemtrakt Shekh Ali genom att flytta till Kabul och därför är det Migrationsmyndighetens beslut att (enligt 87§, moment 1) inte bevilja er asylrätt. <<

Strukturell ondska kan också handla om så kallade oskriva regler och det vi kallar för kultur. Saker som av samhället och i kulturen anses vara normalt, men där man inte passar in och därför lider. Eller t.ex. jantelagen, du ska inte tro att du är värt något eller kan något.

Vi kan identifiera flera andra typer av ondska och orsaker till lidande i vår värld, men dessa tre – naturlagar, avsiktlig ondska och själviskhet och strukturell och kulturell ondska – torde vara de mest allmänna.

Läser vi vår bibeln noggrant så märker vi att det rätt så ofta talas om ondska och allt det som Gud för att lösa och förinta ondskan. Det var inte såhär som Gud hade tänkt världen. Han ville att världen skulle vara alltigenom god och kärleksfull, men till det hör fri vilja. Den fria viljan innebär också förmåga till att välja det som inte är gott, det som är ont och själviskt. Även om vi som människor valt att tänka mer på oss själva än på andra och därmed orsakar ondska av alla tre typer har Gud inte övergivit oss eller lämnat oss ensamma med dem. Han har gett världen sig själv, sin egen son och genom korset tagit bort ondskans yttersta konsekvens. Genom sin död övervann han döden och genom sin uppståndelse öppnade han för oss vägen till sig. Även om korset innebär en seger, så finns det ännu ondska och lidande i världen. Det är något vi måste stå ut och leva med. Vi kan trösta oss med hoppet om att det en dag inte kommer att finnas något sådant, att Gud ska göra en ny himmel och en ny jord utan lidande och ondska.


Men fram tills dess får vi försöka vårt bästa för att motverka ondskan. Vi är tvungna att börja med oss själva. Förmågan till att göra både gott och ont finns i oss alla. Vi måste kämpa emot själviskheten och försöka leva gott och kärleksfullt. Såhär under fastan får vi speciellt fästa vår uppmärksamhet vid det och öva oss i att bli goda människor. Genom att fasta upptäcker vi vår själviskhet, genom bikten får lämna ifrån oss den, genom bönen får vi perspektiv på våra liv och lär oss att se med Guds ögon. Tillsammans som församling får vi öva oss i att vara en god gemenskap som förhoppningsvis smittar av sig med sin godhet. Amen.

Sunday, March 4, 2018

Why I ditched Evernote

Evernote - the software that promised to keep me organised and have everything neatly in one place. Searchable and accessible from any device. It was awesome when I first became familiar with it shortly after its first release. I was able to keep all sorts of notes, short entries, quotes, lists, projects class notes and important documents in one place. It was fast and nice. I could access my notes on the go when I need to. My class notes stayed neatly in one place and thesis writing was a breeze with all the quotes from different sources found themselves in one and the same notebook.

But then things started to change. There were updates and with each update the software seemed to slow down just a tad each time. The GUI changed and became worse in my opinion and it took ages to load. I had banged away several times on my keyboard before the search started to register my keystrokes. Accessible and all that, log in is a pain in the a**. I always seem to forget my password, luckily on could log in with Google. But all the hassle with logging in time after time just to see some notes.

The I became tired of Apple. The Mac is great. But all the updates and everything costing more money each time, really! I bought a refurbished Thinkpad and ran linux on it. It was awesome! Except it didn't have a decent Evernote client (at least not at the time). I was limited to the webclient and my mobile devices. It wasn't such a breeze anymore. The webclient had sucked before and sucked even more now. Evernote on the phone was slow and it was too many steps to access my notes (first unlocking my  phone, launching evernote, searching for the note...).

Parallell to my linux experiment I tried all sorts of GTD hacks, hipster PDA and Bullet Journal. Soon I had developed my own adaption that worked in any notebook ( I mean the paper ones). It loaded my notes instantly and everything was crystal clear. I didn't have to worry about internet connection or screen size. The I found fountainpens and a new fountain of inspiration had sprung up. All my notes migrated into my notebook with nice paper quality. Documents and important papers stored on my harddrive and in storage binders.

Then there simply came the day I deleted my Evernote account. It had become obsolete. I havent' missed it one bit. I do not need to store everything. The things I need for work are in my notebook. When it is filled up, I copy (by hand) important and useful things into the next one. Notebooks are then archived in a box on a shelf. It is still there if I need something. Mostly I don't.

Sunday, March 12, 2017

Pastorn funderar: Pilgrimsvandring med Pastor Mari

I det här avsnittet av Pastorn funderar så intervjuar jag Pastor Mari om hennes pilgrimsvandring hon snart ska bege sig på.


Sunday, February 5, 2017

Predikan: Kyndelsmässodagen

Luk 2:22-33
Borgå domkyrka, den 5 februari 2017


Mammas köttbullar. Mammas köttbullar är de bästa köttbullarna som finns. Ikeas köttbullar och michelin kockar släng er i väggen. Mammas köttbullar är bäst. Jag tror vi är flera här som kan instämma i det här allmängiltiga och universella påståendet. Det är alltid mammas köttbullar som är bäst. Det har kanske inte egentligen så mycket att göra med hur gastronomiskt lyckade bullarna är, utan deras överlägsenhet består av flera olika faktorer. Det handlar om att det är just mammas köttbullar, det finns en förväntan som grundar sig i alla de minnen och doften från yngre år. Då vi blev välsignade och belönta med köttbullar och spagetti istället för något överhälsosamt som kållåda eller vad det nu kunde vara. När vi sätter tänderna i köttbullarna så sammanblandas alla dessa minnen och förväntningen i den goda smaken och gemenskapen vi förhoppningsvis har där vid mammas matbord. En förväntan som gått i uppfyllelse på flera olika plan.

Vi kunde säga att då vi får inbjudan till middag med mammas köttbullar får vi höra ett glädjebudskap och ser ljuset. Men middagen är först om en vecka och det rus som så bevattnat smaklökarna börjar avta och vi känner oss nästan vara i mörker. Kanske köttbullar inte är så goda som vi kommer ihåg? Men så är dagen kommen och smaken av köttbullarna triumferar över allt tvivel.

Nu då jag har er uppmärksakhet och satt en kurrande känsla i magen så kan vi vända blicken till dagens evangelium och tema. Symeon går nämligen igenom en likadan process eller rörelse som vi går igenom med mammas köttbullar. Han har en gång för länge sedan fått höra att han ska få se Guds räddning komma, messias som är svaret på alla profetior och all längtan. Och sedan efter en mycket lång väntan får han se detta löfte gå i uppfyllelse. Analogin kanske haltar lite, men det är som att få höra att man ska få äta en mammas köttbulle i kvadrat efter en mycket lång väntan. Symeon har väntat länge. Mycket länge. Nästan hela sitt liv.

Egentligen hade Josef och Maria inte behövt föra det lilla barnet till templet. Moselag krävde att alla förstfödda barn och djurungar skulle räknas som Guds egendom. Men man kunde betala sig ur denna plikt till vilken präst var som helst i landet. Men Maria och Josef hade en speciell kärlek till templet och begav sig därför dit. Det var som om de blivit styrda av någonting. Där i templet får de möta den gamle mannen Symeon, som anden vilade över. Ett tecken på att en ny tid hade börjat. Det unga paret hade vandrat till fots från Betlehem till Jerusalem. De kände templet och visste vart de skulle gå. In genom Nikanoporten in på kvinnornas förgård med sina pelarrader och offerbössor. Framför sig hade de trappan som ledde till nästa port och den inre förgården. Här möter de Symeon.

Symeon som är fylld av heliga ande känner genast igen barnet som messias – den smorde som ska uppfylla löftena om räddning och Guds rike. ”Nu får din tjänare gå hem i frid” är de ord en trogen tjänare eller soldat fick höra av sin chef eller befälhavare när uppdraget var slutfört eller tjänare blev löst från sin tjänst och gå i pension för att vila och koppla av. Här i det lilla barnet ser Symeon att allt gott nu kommer och Gud verkligen bryr sig om honom och sitt folk. ”I frid kan han gå hem” hans uppdrag är utfört.

Under sin långa väntan måste tvivlet och otron ha krypit sig på honom. Kanske det inte finns någon Gud och den profetia och löfte han fått var bara något fantiserade i sitt huvud. Hur ofta är vi inte samma situation? Gud känns långt borta, bönen smakar trä och bibelns pärmar är som fastlimmade i varandra och gudstjänsten en tråkig relik från medeltiden. Vi tvivlar på allt och alla. Men där i mörkret tvingas vi möta oss själva och vårt eget mörker. Vi konfronteras med den del av oss själva vi inte gillar och gärna skulle glömma och helt radera ur oss själva. Men där i mörkret kan det sanna gudsmötet äga rum. Där i otron kan vi lämna över all vår börda till Gud. Jesus säger: ”Gå in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som finns i det fördolda.” Där vi är ensamma och inte längre tänker på andra sker det någonting fint men ofta rätt jobbbigt.

Kyndelsmässodagen plockar också upp detta tema. Idag avslutar vi på allvar att fira ljuset i kyrkoåret. Julen – Jesu födelse – ljusets fest är över. Vi går in i mörker och fasta. Under fastan får vi öva oss i att möta oss själva och vårt eget mörker. Fastan och mörkret går sedan över i den största festen i hela kyrkoåret: påsken. Livet har vunnit över döden och ljuset har vunnit över mörkret.

Denna rörelse från ”ljus till mörker och från mörker till ljus” är det många kristna som berättar om. Bland de mer kända lär var ”Själens dunkla natt” och Luthers tornupplevelse. Ingen lätt process, en process som ser olika ut för oss alla. Det är som att få inbjudan till middagen med mammas köttbullar. Alla dofter, smaker och minnen väller över oss. Men så går det någon dag och vi tvivlar på att köttbullarna verkligen är så goda. Kanske vi faller för frestelsen och smakar på restaurangens köttbullar. Men så kommer dagen då vi får smaka mammas goda köttbullar och vet att de är bäst. Vi kan vara till ros. Nu haltar den här analogin, men jag tror den fångar något av denna rörelse pch process från ljus till mörker till ljus. Från köttbullar till väntan och tvivel till de bästa köttbullarna.


Symeon såg först ljuset i löftet om messias skulle komma, men var tvungen att möta mörkret i den långa väntan. Men så en dag får han möte det lilla barnet i templet. Friden sänker sig över honom och ljuset lyser för honom. Ljuset och julen är förbi, vi börjar förbereda oss för fastan och torkan. På att möta oss själva i vår egen kammare. Tills vi får stämma in i lovsången till den uppståndne och livet. Och fira fastans slut och att ljuset har kommit till världen. Kanske kan köttbullarna vid mammas bord få påminna oss om det och ljuset i påskens mysterium?  

Predikan fjärde söndagen efter trettondagen

Matt 14:22-33
den 29 januari 2017, Sävträsk kapell & Lappträsk kyrka

Som bäst pågår europa mästerskap i konståkning i Ostrava i Tjeckien. Jag själv förstår inte särskilt mycket av hur det fungerar. Men min fru är rätt så insatt och kan analysera minsta lilla rörelse. Hur skrindskon ibland lutar lite fel mot isen och ett hopp misslyckas eller hur någon viss tvist på en rörelse kommer att ge många extra poäng. Men det jag har observerat i alla de tävlingar jag bänkidrottat mig igenom tillsammans med min fru är hur viktigt det är i konståkningen att ha huvudet med – vara koncentrerad till hundra. Det här gäller ju såklart i alla idrottsgrenar och i mycket av allt det vi gör i vardagen.

Två konståkare kan vara precis lika bra på att skrinna, hoppa och göra piruetter. Men den ena vinner eftersom hon varit psykologiskt överlägsen. Hon har i sitt sinne visualiserat varje hopp och tvingar sin kropp genom tanken att ge några procent mer som får henne att vinna över den andra.

Evangeliet idag handlar om något liknande. Om tvivel och tro, det är ju just det som det handlar om i idrotten. Att tro på sig själv och sitt utförande eller låta en gnutta tvivel smyga sig in. Lärjungarna har sett vad denne enkla snickare från Nasaret har gjort och kan göra. Men ändå låter de tviveln smya sig in i deras sinnen och de tappar tilliten. De glömmer vilken trofasthet Jesus har. Vi kan lida många olika typer av nöd, rent fysiskt på grund av de omständigheter som råder, arbetslöshet t.ex. eller kroppsligen på grund av sjukdom. Men vi kan också lida andlig nöd.

Den andliga nöden kallas ibland för att vara bildligt vara i en öken. Allt är torrt, öde och tomt. Vi kanske har lättare att visualisera känslan genom att fantisera oss hur det kändes om vi gått alltför långt ut på isen om vinter. Sedan har ett dis smugit sig på oss och vi har tappat riktningen. Vi vet inte var vi är, åt vilket håll hem eller något annat är. Kylan och ensamheten kommer över oss. Allt är öde och tomt. Tivlet stiger inom oss. Andlig nöd handlar om att uppleva att Gud är långt bort ifrån oss. Bönen smakar trä, Bibeln orkar vi inte ta upp och läsa och till kyrkan orkar vi minsann inte släpa oss.

Lärjungarna som alltså var yrkesfiskare och sjömän. De kände sjön innan och utan. De visste att det nästan utan förvarning kunde blåsa upp till storm på grund av de höga bergen omkring och den brännheta solen som värmde upp marken, men vattnet som förblev kallt på grund av sjöns djup. Ut på den säger Jesus att de ska ro mitt i natten. Petrus, den främsta av lärjungarna, är den som verkar vara mest rädd. Han vars namn betyder klippan.

Det måste ha känts som om Jesus hade övergivit honom och de andra lärjungarna. Högst antagligen trodde han i sin rädsla att slutet hade kommit. Rädslan förblindar honom till den grad att han inte känner igen Jesus. Han har helt glömt bort allt det förunderliga som denna man gjort. Han vet inte vad som händer och tror att det är ett spöka som kommer gående. Ärligt sagt så skulle jag också ha gjort det. Men då Jesus kommer närmare och stiger in i båten är allt bra. Både stormen på sjön och stormen i lärjungarnas hjärtan är stillade.

Petrus trogen sitt vanliga jag öppnar munnen innan han tänkt sig för och vill stiga ut på vatten ytan tillsammans med Jesus. Men så smyger tivlet på honom igen och han glömmer bort Jesus som står bredvid honom. Den andliga nöden, rädslan och känslan av övergivenhet är där igen. Han ser bara djupet som finns nedanför hans fötter. Kanske hade det varit lättare att tro då sjön varit frusen.

Hur ofta är det inte likadant med oss? Det stormar runt omkring oss, det är hektiskt och omständigheterna är inte på vår sida. Fastän vi innerst inne vet att vi klarar det, precis som konståkaren vet att hon klarar av sitt program, men så kryper nöden och tvivlet in i hjärtat och sinnet och allt går åt skogen.
Vi glömmer bort Gud, allt det goda Han har gjort för oss och alla de löften han har gett oss. Vi är så förblindade av vår rädsla och nöd att vi bara ser spöken omkring oss och ser inte att det är Guds godhet och försyn som omringar oss. Gud är med oss och närmare än vi tror.

Otaliga kristna berättar och vittnar om hur de kunna leva genom livets allra svåraste tider tack vare Gud och hans kraft som burit dem genom förbönen. Också om dem som inte klarat sig och gått bort på grund av någon sjukdom eller kanske förföljelse vittnar om att Gud varit där mitt i deras storm. Trots stormen, allt det som är elände omkring dem har de kunnat gå över vågorna med ögonen fästa på Jesus.

Vi ber:
Jesus kom in, rena mitt sinn, kom in i mitt hjärta Jesus. Kom in bo kvar, min styrka var. Amen.

Sunday, January 8, 2017

Predikan: Trettondagen

Predikan Trettondagen, andra årgången
Borgå domkyrka 6.1.2017, prästvigning

Invånarna i staden måtte ha varit förvånade över detta märkliga följe som närmade sig. Visst var de vana i Jerusalem att olika kungligheter, ekipager och annat löst folk rörde sig på de stora handelsvägarna. Men följet med österns stjärntydare eller de vise männen torde ha varit något speciellt och snäppet värre. Högst antagligen var de inte klädda i liknande kläder som andra rika i mellan östern och inte tre till antalet, som dockorna här nedanför predikstolen. Bibelntexten avslöjar inte så värst mycket om hurudana de var, men andra källor från samma tid berättar mer.

Stjärntydarna var från persien, dagens Iran alltså, på grekiska kallades de för magus – magiker. Kombinerar vi det här med bilden av en trollkarl i Sagan om ringen filmerna eller Dumbledore från Harry Potter så är vi rätt så nära verkligheten. Alltså en mer eller mindre skäggig och oerhört beläst man som hade som jobb att studera stjärnor och tecken. Beroende på hur stjärnor och himlakroppar förhöll sig till varandra skulle olika saker inträffa. De klädde sig i långa kåpor, antagligen lila till färgen och stora hattar med en lång spets. De var inte tre till antalet utan tio, men tre av dem var kungar. Följet de hade var inget litet, det var ungefär 1000 personer i det plus djur och bestar. Inte att undra på att hela staden blev lite orolig med en bunt främlingar i staden.

Frågan som väcks hos mig, eller snarare en förundran och beundran över att orsakerna till att dessa stjärntydare beger sig på sin resa och övertalar eller befaller detta enorma följe med på resan. Det är ju Gud som de åker för att träffa, men det är stjärnan som så att säga får dem att resa i väg. För oss idag kanske en stjärna känns obetydlig och liten, en liten prick på himlen. Men för dessa visa män var det tillräckligt för att övertyga dem om att nu inträffar något speciellt och stort i världshistorien. Dessa visa män kände till profeterna och skrifterna, de kunde stjärnkartor och sin matematik. För dem var stjärnan tillräckligt stor och betydelsefull.

Antagligen fanns det de som protesterade och tyckte att det var slöseri med tid, ork och resurser för att inte tala om pengar att åka iväg. Men det var viktigare än så.

Men hur är det med oss idag, har vi något sådant som är lika stort och viktigt eller lika övertygande så att vi skulle t.o.m. resa iväg långt bort och övertyga många av våra vänner och bekanta att göra likadant? Det känns som om vi lätt och utan att tänka oss för anmäler oss till tävlingar, delar allvarliga saker på sociala medier och sådär på ren finlandssvenska tar äkkilähtö till södern. Jag tror att Gud ännu idag är densamma som då, att han ännu också visar tecken som aktiverar oss och berör oss på djupet. Tecken som för andra verkar små och obetydliga. Tecken som andra tycker att är töntiga och får dem att protestera. Men tecken som betyder för oss mer än så, eftersom vi vet att det är Gud själv som har visat sig för oss. Gud själv som har kommit till oss, en gång som ett litet barn i enkla förhållanden.

Gud kallar var och en av oss. Genom Bibelns ord får vi veta vem Han är och vad han redan har gjort. I bönen och sakramenten får vi uppleva Honom. Tillsammans med andra i församlingen får vi leva våra liv tillsammans med Honom, med Gud själv. Vissa människor har Gud kallat på ett speciellt sätt eller snarare till specifika uppgifter i kyrkan och församlingen. Till att vara herdar och apostlar. Uppgifter som det inte går att utföra om inte Gud själv visat sig på ett sätt som är lika övertygande som stjärnan för de vise männen.

Likt de vise männen är vi på väg. Vi är på  väg genom livet mot evigheten. Gud är här och nu. Gud är med oss. Amen.